• Efter att inbördeskriget i Sri Lanka tog slut 2009 har den lankesiska regeringen jämnat kyrkogårdar och minnemärken, tillhörande Tamilska Tigrarna, med marken.
Fria Tidningen

Ett ändlöst sökande efter sanning och rättvisa

Ligor drog runt och satte eld på butiker och bostadshus. Bilar stoppades och en identitetskontroll avgjorde om passagerarna fick leva eller dö. Tusentals oskyldiga miste sina liv, levebröd och hem av en enda orsak: att de tillhörde landets tamilska minoritet.

Denna blodiga vecka för i dagarna 30 år sedan kom att kallas ”Black July” och blev inledningen på ett grymt inbördeskrig mellan de Tamilska Tigrarna och Sri Lankas regering. Kriget kom att pågå i 26 år och skörda runt 100 000 liv.

I östra Sri Lanka, i ett område som tidigare kontrollerades av Tamilska Tigrarna, träffar jag en ung tamilsk kvinna. Låt oss kalla henne Nalini. Hon var bara ett spädbarn 1983, och omedveten om att polis och politiska ledare från den singalesiska majoritetsbefolkningen undlät att ingripa eller till och med stod bakom våldet mot tamilerna. Tusentals tamilska ungdomar strömmade till Tamilska Tigrarna, övertygade om att väpnad kamp för en egen tamilsk stat var enda vägen till säkerhet och respekt. Själv gick Nalini med i Tigrarna som 15-åring. Hennes pappa hade tagits av militären flera år tidigare och aldrig återfunnits. Tigrarnas rekryteringskampanjer i skolor, och bristen på andra framtidsalternativ, fick många unga att som hon rymma hemifrån och gå med i gerillan.

– I början gick folk med frivilligt. Men mot slutet av kriget blev många rekryterade med tvång, berättar Nalini.

Tigrarna krävde totalt stöd från alla tamiler – kritik var det samma som förräderi. När Tigrarna splittrades 2004 försökte Nalini återvända hem, men blev tvingad tillbaka och hotad - om hon inte stannade i gerillan skulle de ta hennes bror i stället. Hon stannade.

Tigrarna upprätthöll bilden av att segern var nära – snart skulle tamilerna få sitt efterlängtade land. I verkligheten hade man inget internationellt stöd för en egen stat, förutom från tamilska migranter. Sedan Tigrarna dragit sig ur fredsförhandlingar i början av 2000-talet fick regeringssidan ökad internationell uppbackning – inte minst från Kina – för sitt, som de kallade det, ”krig mot terrorismen”. Tigrarna förlorade mer och mer av sitt territorium och i slutsstriden fanns 300 000 civila tamiler kvar i ett krympande område. Där användes de som rekryteringsbas och mänskliga sköldar av Tigrarna och utsattes för regeringens bomber. Nalini skötte om sårade och minns hur hon sprang över döda kroppar för att själv undkomma attackerna. Hon överlevde, svårt skadad. Sedan regeringen förklarat sig som segrare i maj 2009 hamnade hon i ett rehabiliteringsläger för före detta Tigrar.

När jag träffar henne driver hon en liten butik och får ekonomisk hjälp av nära släktingar. Hon har svårt att gå och ena handen är oanvändbar. Som före detta Tiger får hon regelbundna besök från regeringens säkerhetstjänst. Området hon bor i har genomgått stora förändringar sedan krigsslutet. Vägar har asfalterats, broar byggts och skolbyggnader uppförts.

– Vi är tacksamma att det är fred. Nu kan vi röra oss fritt, säger en man.

Det är en vanlig kommentar i de forna krigsområdena. Allt är bra nu, säger folk. Men under ytan finns de konflikter som orsakade kriget kvar.

Det här är en fred på segrarens villkor. Sri Lankas regering har knappast något intresse av att lösa frågan om maktdelning, som varit ett tamilskt krav sedan 1970-talet. En annan olöst konflikt handlar om hur man ska förhålla sig till de våldsamheter som begåtts under kriget. Ska ansvariga straffas och offren få kompensation? Hur ska man minnas grymheterna?

Internationellt har det som kallas ”transitionell rättvisa” blivit en allt viktigare del i strävandena att bygga hållbar fred. Samtidigt är sökandet efter sanning och rättvisa en ändlös uppgift. Under 26 år av krig i Sri Lanka har i stort sett ingen straffats för de krigsbrott som begåtts. Flera politiker och tjänstemän som planerade eller bidrog till våldet mot tamilerna 1983 har fått sitta kvar på sina poster, ostraffade. Listan över brott mot mänskliga rättigheter begångna av både regeringssidan och Tigrarna är nästan oändlig. En FN-rapport publicerad 2011 krävde en utredning av troliga krigsbrott och brittiska dokumentärfilmare har grävt fram tydliga bevis för brott begångna av regeringsmilitär, med ansvar som sträcker sig ända upp i Sri Lankas högsta ledning.

Men bevis och internationell lag i all ära - det är maktförhållandena som avgör vilka brott som bestraffas och vems historia om kriget som kan yttras. Sri Lankas regering menar att man vunnit ett krig mot terrorismen och därför bör gratuleras snarare än bestraffas. Stora delar av den singalesiska befolkningen, som under många år levde i skräck för Tigrarnas bomber, håller med. Regeringens officiella linje är att inga civila dödades av de egna trupperna och att anklagelserna om krigsbrott är en internationell konspiration ledd av tamilska terrorister.

Jag frågar Nalini om hon tror att det är viktigt för krigets offer att förövarna straffas.

– Även om de tycker att det är viktigt säger de det inte på grund av rädsla. Folk vill inte prata om sådana saker, svarar hon.

Hennes svar är typiskt för vad många tamiler i det tidigare krigsområdet uttrycker: de är inte fria att säga vad de vill. Det är bättre att vara tyst och få leva, än att uttrycka kritik mot regeringen och riskera sitt liv.

Den lankesiska regeringen har inte bara besegrat Tigrarna utan kämpar också för att radera deras perspektiv på konflikten. Efter krigsslutet har Tigrarnas kyrkogårdar och minnesmärken över martyrer jämnats med marken. På årsdagen av krigsslutet har regeringen instiftat en ”segerdag” där militärparader ärar ledning och väpnade styrkors hjältemodiga insatser. Tamiler som velat ordna minnesstunder för de många tamiler som dog i striderna har förvägrats att hyra lokaler och utsatts för hot.

När det nu i veckan är 30 år sedan våldet 1983 kommer det knappast att få någon officiell åminnelse i Sri Lanka. Men bland tamiler som lever i exil runt om i världen hålls minnesarrangemang och protester. Årsdagen är bara en av många dagar då det finns anledning att sörja offren för konflikten i Sri Lanka.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Humanitär katastrof i Sri Lanka

Regeringsmilitären bombade på tisdagen ett rebellkontrollerat område i östra Sri Lanka. En attack som visar på den krigssituation som nu blivit vardag i landet och som skapat en humanitär katastrof.

Hur fiendebilder skapas i krigets Sri Lanka

Även om det formellt fortfarande finns ett avtal om vapenvila i Sri Lanka råder ingen tvekan om att kriget återigen brutit ut. Med över tusen döda hittills i år kommer landet att hamna högt i statistiken över storskaliga krig. Hoppet om ett slut på tjugo års väpnad konflikt som föddes när fredsprocessen inleddes år 2002 har bytts i humanitär kris med mer än tvåhundratusen nya flyktingar.

Hopp om fredsförhandlingar igen

Efter att fredsprocessen i Sri Lanka stått stilla i månader börjar det röra sig igen. Diplomater från Norge och Japan, som spelar en viktig roll i processen, har återigen börjat göra besök i Sri Lanka. Både LTTE-gerillan och regeringen har uttalat att man så snart som möjligt vill återuppta förhandlingarna, som legat nere sedan april 2003.

© 2022 Fria.Nu