Högsta Domstolen meddelade nyligen att Nordkalks tillstånd att starta ett kalkbrott i Ojnareskogen dras tillbaka och måste prövas på nytt. Det är glädjande. Nu finns nytt hopp för den unika naturen i området och för dricksvattentäkten Bästeträsk.

Ojnareskogen och Bästeträsk är en föreslagen nationalpark av Naturvårdsverket. Här finns över 200 utrotningshotade arter och en unik natur av segvuxen gammal tallskog på alvarmark, något som i stort sett bara finns här i hela världen.

Området är också viktigt för den framtida vattenförsörjningen på norra Gotland. Sjön Bästeträsk i anslutning till det tänkta brottet är en planerad reservvattentäkt för Visby. Ett kalkbrott skulle skära mitt i tillrinningsområdet, och vissa experter menar därför att det finns alltför stora risker att vattenkvaliteten i Bästeträsk äventyras.

Trots detta har företaget Nordkalk lyckats driva en hittills åtta år lång rättsprocess för att starta ett kalkbrott just här. Det borde inte råda någon tvekan om att ett område som är så viktigt för vattenförsörjningen och som hyser så höga naturvärden måste skyddas.

Domstolarna som granskat fallet i olika omgångar har kommit med vitt skilda slutsatser om det ska bli ett kalkbrott eller inte. Det senaste beskedet om att fallet ska omprövas ännu en gång borde därför ses som ett misslyckande för svensk miljölagstiftning.

Sverige bör inte 2013 ha en sådan svag miljölagstiftning som gör det möjligt för företag att driva långa rättsprocesser för miljöfarliga verksamheter i så känsliga områden. Det är varken positivt för miljön, för samhället eller för Nordkalk. För att undvika rättsröta i framtiden och att enorma resurser förbrukas i onödan borde miljöbalken stärkas.

De intensiva och långvariga protesterna i Ojnareskogen visar på hur folk har fått försvara miljö och vatten när svensk miljölagstiftning inte räckt till. Barnfamiljer, pensionärer, ungdomar – såväl lokalbefolkning som folk från hela landet har kritiserat planerna på kalkbrott med argument från myndigheter, experter och intresseföreningar i ryggen. Vi ser att lagstiftningen på miljöområdet ligger efter verkligheten och att det finns ett stort stöd för en skärpning av lagen.

Till att börja med borde den så kallade stopplagen för täkter, den lagparagraf om hotade arter vid täktbestämmelser som togs bort 2009 återinföras. Den kritiserades för att vara otydlig, och togs med det argumentet bort. Vi befarar att borttagandet har fått andra följder och föreslår att istället precisera och återinföra den för ett starkare miljöskydd vid täktverksamheter.

Ojnareskogen är unik, men problematiken är tyvärr inte det. Runt om i landet hotas höga naturvärden och dricksvattentäkter av prospekteringar efter många olika typer av mineraler. Vår miljölagstiftning, som tidigare beskrivits som den tuffaste i världen, står handfallen när nya täkter planeras i områden som är minst lika olämpliga att öppna täkter på som i Ojnareskogen. För Sveriges minerallag väger miljö lätt när nya gruvor planeras, vilket natur, vatten och framtida generationer får lida för. Vi ska inte behöva lägga enorm kraft på att försvara vår miljö och vårt vatten när det är vår lagstiftning som borde göra det jobbet. Därför kräver vi krafttag av våra politiker för att skärpa lagen på miljöområdet.