På en pamflett för något av Sveriges alltför många bruna partier stod det en gång: ”Siste svensk tar flaggan.” Som om själva flaggan skulle kunna fungera som en enorm livboj för blonda och blåögda som lämnar sitt förgiftade fosterland och nu seglar ut över det mångkulturellas okända vatten i jakt efter en orörd ö.

I USA lämnas flaggan kvar. Kanske som en moralisk kompass för de som kommer efter. I samhällen som ingen längre stannar i vajar oftast en ensam flagga på helstång. Varken regn eller snö eller stormar tycks kunna bryta ner den, tvärtom verkar ränderna ha stärkts och färgerna skina klarare än någonsin. Dömd åt en tillvaro i ensamhet, följer den vindens kommando.

För vem vajar dessa övergivna flaggor? Där hänger de, en och en, oavsett om någon ens finns kvar i samhället att påminna om USA:s storhet och ojämförliga frihet.

Rosten kan ha satt tydliga ärr på den sedan länge igenbommade restaurangens neonskylt intill järnvägen. Det fanns tydligen bara ett matställe här: ”Bar” – inget mer – avslöjar det.

Tomheten fortsätter övertyga sin omgivning om storheten som vilar här, någonstans i de övergivna kolvagnarna, i den uppvridna huvudingången till energibolagets lokalkontor.

Vem vågar fira ned en flagga som trär en behaglig slöja över ögonen, som förstärker tunnelseendet och lovar evig utvaldhet? Den nedlagda bensinmackens tömda (förmodar jag) bensinpumpar må uppvisa spåren av ett USA som framför allt i de rurala delarna har slagits hårt av förändrade väderlekar och rysk roulette med ekonomin.

Men det är som om blotta åsynen av ”Stars and stripes” skingrar alla dessa tankar, får alla att räta sig i ledet.

Och i ett land som är så besatt av sitt förflutna som USA är blir flaggans roll avgörande. 2006 gjorde Clint Eastwood Flags of our fathers, en märklig historia om ett gäng soldater som reste flaggan efter en strid med japansk armé. Historien var naturligtvis inte ärlig ifråga om historisk precision, Eastwood utelämnade de facto att icke-vita amerikanska soldater ombads stiga åt sidan när propagandabilder av händelsen skulle sändas ut över världen. Inte ens i dag, 60 år senare, vill Hollywood bryta förtrollningen kring USA:s krigsförbrytelser världen över.

Flaggor används för att tillrättalägga historiska skeenden och exkluderar de inslag eller människor som förstör bilden som ska sändas ut. Därför skrivs officiella historieböcker, därför har nationer uppfunnits, för att infria befolkningen i en känsla av tillhörighet och sammanhang.

Den amerikanska historietraditionen lockar inte till kontemplation, kritiskt tänkande och förändring, den ska bara fungera som ”en bekväm kudde”, som den brittiske dramatikern Harold Pinter uttryckte saken. Han hade rätt. ”Amerika är den största föreställningen vi har”, fortsatte Pinter, ”den är fläckfri”.

När du passerar genom spökstäder och döende jordbrukssamhällen i nordvästra USA och ser flaggan vajande som platsernas självklara epicentrum förstår du vidden av denna föreställning, denna show. Efter en konsert i västra South Dakotas tallklädda skogar kommer en man från Alaska fram: ”Välkommen till Amerika. Verkligen, välkommen!” Jag ler, tackar för mottagandet men i strupen formar sig den självklara motfrågan: Välkommen till vad?

Men jag ställde aldrig frågan. Vi skiljdes åt i leenden och jag lade mig pladask för den amerikanska patriotismen och enandet kring en unison känsla av utvaldhet. Varför ställde jag aldrig frågan? Det är en annan intressant fråga. Och skrämmande. Minst sagt.