Det är tyst och lugnt inne på mötesplatsen Garaget när jag kliver in. Mellan bokhyllorna skymtar skaparverkstaden där personer stickar, syr och gör olika hantverk och framme vid scenen hålls ett samtal där personer sitter nära varandra i en ring. Mat plockas fram vid en skylt om att allt är gratis men att donationer är välkomna.

Ida är en av personerna som engagerat sig i festivalen, något som har gått väldigt snabbt.

– Från början var det en vän som frågade om jag ville ordna en festival som skulle vara ett alternativ till Regnbågsfestivalen och som skulle vara anti-hierarkisk, queer och mer politisk. Det är två och en halv vecka sedan och efter det har fler och fler hoppat in.

Det är ett tiotal personer som organiserat festivalen men de är noga med att påpeka att de inte vill ses som arrangörer eftersom festivalen är ett D.I.T-event (do it together) vilket innebär att det är deltagarna som skapar festivalen. De ser inte festivalen som en konkurrent till Regnbågsfestivalen utan som ett viktigt alternativ.

– Det är bra att Regnbågsfestivalen finns men det är också viktigt att vi finns. Det hade varit bättre om Regnbågsfestivalen hade sett annorlunda ut. Om det inte handlade om att bli kommersiellt sponsrade och att politiker kommer dit för att få röster, säger Ida.

Lilo har tidigare varit engagerad i Regnbågsfestivalen men tror inte att det är en plats där det går att bedriva radikal politik.

– För mig är det en stor skillnad mellan att arbeta med identitetsinriktad politik såsom Pride ofta är. Då handlar det ofta om hur vi som hbtq-personer ska få bilda familj, hur vi ska få samma rättigheter som normen etcetera och då är det en stor fokus på identitet. För min egen del handlar festivalen om att prata om vad en anarchoqueer rörelse kan vara och om queer politik vilket inte behöver innebära att du är hbtqi-person för att göra queera saker och för att göra en förändring.

Sandra har också engagerat sig i festivalen och tror att den kan bidra till ett bra alternativ men ser festivalen som något större och viktigare än så.

– Jag tror att det handlar om ett behov som funnits länge i Malmö. Det är ofta diskussioner om att det fattas queera sammanhang och platser för dialog om hur vi kan bemöta förtryck. Du kan kritisera till en viss punkt men sedan måste du själv skapa något annat. För min egen del är festivalen viktig och inte just på grund av festivalen utan på grund av förhoppningen om att något ska resultera ur den.

Tanken att festivalen bara är början på något större delas av de andra deltagarna.

– Under festivalen har vi en workshop i att starta ett queert nätverk i Malmö och andra platser. Och det nätverket är något som ska finnas varje dag och inte ske en gång om året eller någon lördag då det är en fest. Det här ska vara något med kontinuitet. Det är min största förhoppning, säger Lilo.

I lokalen står folk och äter och pratar, några läser och andra stickar på ett gemensamt verk som sedan ska sättas upp utomhus. Programpunkten Queer talking, som är en form av terapisamtal, har precis avslutats och flera personer kramas.

– Jag mådde dåligt innan jag kom hit men efter det där samtalet känns faktiskt allting mycket bättre, säger en deltagare.

Anarchoqueerfestivalen avslutas i dag med vad som kallas ”svart block” i Regnbågsparaden och är öppet för alla som definierar sig med queeranarkistiska värderingar.