• Försiktig optimism råder bland iranier efter Hassan Rouhanis valseger.
  • Hassan Rouhani (t.h.) får instruktioner av Ayatollah Khamenei (t.v.) på söndagen.
  • Shora Esmailian
Fria Tidningen

Analys: Politisk jordbävning i Iran

Den milt konservative presidentkandidaten Hassan Rouhani utropades på lördagen som segrare i det iranska presidentvalet. Detta trots väktarrådets försök att kontrollera valutgången genom att diskvalificera 600 kandidater. Rouhanis valseger är en politisk jordbävning som få förväntade sig.

ANALYS: Valet i Iran

Så sent som en vecka innan valet sneglade många iranier på Taksimtorget i Turkiet och mindes sin egen revolt för fyra år sedan när den så kallade gröna rörelsen föddes. Det hade kokat länge i den då 30-åriga diktaturen; trötta på de konservativas grepp om statsapparaten gick många till valurnorna och lade sin röst på den reformsinnade kandidaten Mir Hossein Mousavi. Redan innan valet 2009 var stämningen förväntansfull. När den hårdföre presidenten Mahmoud Ahmadinejad utropades som segrare vällde människor ut på gatorna, till en början för att visa sitt missnöje över valresultatet – misstänkt manipulerat – och senare för att kräva frihet och demokrati.

Inför årets val var situationen en helt annan. En hel generation som försökt att förändra systemet med röstsedlar, för att sedan gå ut i dagliga demonstrationer och konfrontation med statsmakten, funderade länge på att bojkotta valet. Det var inte förrän de före detta presidenterna och reformisterna Mohammad Khatami och Akbar Hashemi Rafsanjani gav sitt stöd till Hassan Rouhani som en ny våg av hopp svepte genom landet.

Under Rouhanis välbesökta valmöten i staden Mashhad kom missnöjet upp. Med 2 600 samvetsfångar i iranska fängelser kunde mötesdeltagarna inte längre hålla tillbaka frustrationen utan ropade i kör: ”de politiska fångarna måste friges”. Själv har Rouhani, både i tv-debatter och under sin valturné, talat om mer frihet och trygghet för iranierna och kritiserat regimen i starka ordalag som ”folket vill inte ha er längre”.

I ett land som lider av svår ekonomisk kris, bland annat på grund av de senaste årens sanktioner, där arbetslösheten skjutit i taket, 40 procent av industrin lagts ned och den officiella inflationen ligger på 30 procent (i verkligheten upp till 100 procent) är medelklassen i konkurs och arbetarklassen desperat. Landets dalande ekonomi var det som avgjorde vilken kandidat väljarna röstade på. För även om Rouhani kommer från den innersta kretsen av politruker i den islamiska republiken och står upp för landets kärnkraftsprogram var han under reformåren en skicklig förhandlare. Under debatter kritiserade han den nuvarande kärnkraftsdiplomaten Said Jalili för att inte ha förhindrat sanktioner. Med största sannolikhet kommer han att ha en mindre konfrontativ ton mot omvärlden.

På valdagen övervann därmed hopp över skepsism och cynism och valdeltagandet låg på 72 procent. Den islamiska republiken söker ständigt legitimitet i högt valdeltagande, men paradoxalt nog har det som regel gynnat mer reformistiskt orienterade kandidater. Så var det i valet 1997 när Khatami valdes till president, och så var det under förra valet (85 procent) där valfusk med största sannolikhet inträffade.

Trots den högsta religiösa ledaren ayatollah Khameneis och väktarrådets försök att styra valutgången och undfly en ny protestvåg lyckades de inte trycka ner alla motsättningar. Under tv-debatterna som föregick valet var det tydligt hur gränsen för vad som är möjligt att säga i Iran har förskjutits. Presidentkandidaterna anklagade varandra för att ha slagit ned studentrevolten 1999, uttryckte att människor var trötta på det konservativa styret och hävdade att den nuvarande ledningen var ansvarig för den ekonomiska krisen. Inre antagonism bubblar till slut upp till ytan även inom en hårt kontrollerad diktatur.

Hassan Rouhani vann valet med en knapp majoritet – 50,7 procent. En av anledningarna till att hans främsta motståndare, Mohammad Baqer Qalibaf, endast fick 16,6 procent av rösterna var att de övriga kandidaterna – alla konservativa med nära band till Khamenei – inte lyckades samlas bakom en och samma person och därmed splittrade de konservativa rösterna. De som önskade förändring hade bara en kandidat att rösta på.

Presidenten i Iran har, jämfört med den högste ledaren, relativt lite makt – något iranierna bevittnade under Khatamis år av försiktiga och ofta saboterade reformer. Det återstår att se om Rouhanis tal om mer frihet och trygghet för befolkningen var populistiska drag eller uttryckte en genuin oro för var landet är på väg och en insiktsfull omsorg om befolkningen. Men om atmosfären skulle gå mot lite mer frihet för kvinnor, studenter och unga, mötesfrihet för arbetare och fackligt aktiva och en stabilisering av landets ekonomi skulle det innebära ett välbehövligt andrum för en opposition som behöver organisera sig på nytt. Trots att Rouhani står den högste ledaren nära har hans valseger återigen satt igång krafter i Iran som ingen i det långa loppet kan styra över.

Shora Esmailian är frilansjournalist och har skrivit två böcker om den iranska arbetar- och kvinnorörelsen.

Fakta: 

Khamenei och väktarrådet

Irans högsta religiösa ledare, som inte är folkvald, är ayatollah Ali Khamenei. Alla beslut går via honom. Väktarrådet, som han bland annat är med och utser, godkänner vilka parlaments- och presidentkandidater som folket kan rösta på.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mittenpolitik fällde vänstern

Arbeiderpartiet tappade regeringsmakten vid måndagens stortingsval i Norge. Högerns framgång stavas glidning mot mitten och en retorik som delvis är kopierat från svenska Moderaterna.

Fria Tidningen

Pinochets arv lever 40 år efter kuppen

I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile. Fria har träffat Gustavo Ruz, som jobbade nära Salvador Allende innan kuppen och som än i dag kämpar mot kvarlevorna av diktaturen.

Fria Tidningen

Analys: Risk för regionalt bakslag

Militärkuppen i Egypten riskerar inte bara att störta landet ner i en fördjupad våldsspiral. Den kan också medföra ett bakslag för demokratiska krafter i hela regionen, skriver Per Björklund i en analys.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu