Det utbredda folkliga missnöjet med Muslimska brödraskapets och Mohammed Morsis styre i Egypten gick inte att ta miste på. Under sitt år vid makten gjorde Morsi ytterst lite för att råda bot på den svåra ekonomiska krisen eller reformera de inkompetenta och brutala polis- och säkerhetsstyrkorna. Sociala reformer lyste med sin frånvaro och såväl den kristna minoriteten som landets shiamuslimer möttes av våld och uppvigling, utan ingripande från de politiska makthavarna.

Men när missnöjet kokade över i slutet av juni var det en militärkupp och inte det folkliga upproret som till slut satte punkt för Morsis styre. Därmed riskerar många av de blygsamma framsteg som trots allt gjorts i Egypten sedan revolten mot Hosni Mubarak i januari 2011 att omintetgöras.

I spåren av kuppen har Mubarak-regimens brutala säkerhetsapparat – som aldrig avvecklades av Muslimska Brödraskapet – visat förnyat självförtroende. Redan i början av juli förklarade inrikesminister Mohamed Ibrahim att säkerhetspolisens avdelning för övervakning av ”politisk och religiös extremism” skulle återupprättas och i förra veckan slog han fast att den säkerhet som rådde under Mubarak-tiden snart kommer vara återställd.

Visserligen finns det nu en civil övergångsregering och en tidsplan för nya demokratiska val. Men enligt en undersökning som opinionsinstitutet Baseera gjorde i slutet av juli kan 65 procent av egyptierna inte namnge premiärministern, Hazem El-Beblawi. Det finns dock knappast någon egyptier som inte kan namnge försvarsministern och kuppledaren Abdel Fattah al-Sisi, som av sina varmaste anhängare nu uppmanas att kandidera i det kommande presidentvalet.

Visserligen finns det flera politiker med progressiv framtoning i övergångsregeringen, som fackföreningsledaren Kamal abu Eita. Men det stoppade inte armén från att ingripa för att bryta upp en demonstration av stålverksarbetare i Suez förra veckan och tillfälligt arrestera två strejkledare.

Visserligen hävdar liberala och nationalistiska politiker att kuppen var nödvändig för att förhindra ett inbördeskrig. Men argumentet är svårt att ta på allvar när våldet i Egypten nu tycks trappas upp dag för dag.

Förra onsdagen dödades nästan 400 personer i säkerhetsstyrkornas tillslag mot Brödraskapets protestläger i Kairo – den blodigaste enskilda politiska våldsincidenten i Egyptens moderna historia, enligt Human Rights Watch. I söndags avled 38 fångar genom kvävning av tårgas under en fångtransport, under oklara omständigheter, och på måndagsmorgonen kom nyheten att 25 unga rekryter dödats i ett bakhåll av militanta islamister på Sinai-halvön. Samma kväll sköts en journalist från den statliga tidningen al-Ahram ihjäl av soldater när hans bil närmade sig en vägspärr i Beheira-provinsen.

Dramat i Egypten kan få svåröverskådliga konsekvenser för hela regionen. I länder som Tunisien och Turkiet kan valda islamistiska regeringar med något större trovärdighet än tidigare peka ut oppositionella som potentiella kuppmakare. Snarare än att öka deras kompromissvilja kan Muslimska brödraskapets öde i Egypten leda till ökad paranoia och maktfullkomlighet.

I länder som Syrien, Saudiarabien och Bahrain kan auktoritära regimer nu trappa upp förtrycket mot sina interna motståndare, i skuggan av kaoset i Egypten. Det är knappast en slump att Saudiarabiens kung erbjudit 5 miljarder dollar i bistånd till Egypten efter kuppen och lovat att ersätta USA:s militära bistånd på 1,3 miljarder årligen om det skulle frysas på grund av militärens agerande.

Revolten mot Mubarak i januari 2011 skakade regionens auktoritära regimer – från Marocko till Syrien. Kuppen mot Morsi enar ärkefiender som Syrien och Saudiarabien i en kollektiv lättnadens suck.