På andra sidan sundet har nu fyra av sex utlovade avsnitt av tv-programmet Blachman sänts. Programmet där två påklädda män sitter i en soffa och tittar på en tyst naken kvinna och samtalar om kvinnokroppen och mansrollen, om sexualiteten och samhället.

Jag, liksom de flesta andra bosatta i Danmark som inledningsvis var både provocerade och upprörda över konceptet såsom det serverades oss i medierna, gav upp efter att ha sett enbart ett av programmen. Det var helt enkelt inte särskilt spännande.

För trots uttalade intentioner om att skapa ett rum där den ”vanliga” mannen, som motpol till porrindustrins stereotypa kvinnokroppsideal (en debatt vi andra förde på 1990-talet), ska sätta ord på kvinnokroppen på ett respektfullt sätt, så är det som faktiskt framkommer en uppvisning i nostalgiska mansdrömmar och en mannens distansering från kvinnan som vi redan hört så ofta förr.

Drömmar om 1950-talskvinnan som omfamnade och stöttade sin man så han kunde göra världen bättre, uttalade av män i en generation som aldrig fick sexualundervisning i skolan och som nu inte vågar fråga kvinnor hur deras fittor fungerar utan istället sätter själva kvinnan på en hög piedestal, säger att hon är så vacker i egenskap av att vara kvinna (läs: väsensskild från mannen), kikar upp under hennes imaginära kjol och förvirrat undrar ”Hur funkar den där?”. Men hon svarar inte, för det får hon inte, och den lika ovetande killkompisen bredvid svarar att ”förhoppningsvis är det i alla fall inte så att själva penetrationen gör alltför ont på kvinnan”.

Och här fanns det potential. Här kunde det spännande samtalet uppstått: om rädslan inför den ”mystiska kvinnan” och varifrån den kommer. Om behovet av att beskriva henne som mannens motsats så mycket att spaningen ”vi har ju båda bröstvårtor” framstår som rimlig i kontexten. Blygheten, skräcken, ångesten inför att vara nära någon som man, dessa män, fått veta är så fullständigt olik dem. Att inte ens vilja benämna kvinnans könsorgan, för det framstår som så främmande att det inte ens kan namnges inför kvinnan själv.

Och så framstår konceptet till slut som symptomatiskt för en generation män som aldrig fick veta att våra könsorgan inte skiljer sig speciellt mycket åt. Som inte ens fick lära sig att betrakta kvinnor som människor och jämlikar, som man kan kommunicera med. Därför: en tyst naken kvinna, en motsatt kropp utan del i samtalet om henne själv. Det är mycket mer sorgligt än underhållande.