– Det här är människor som mist barn och anhöriga, som fängslats och torterats. Utifrån deras situation ska vi hitta en lämplig väg till arbete. Vi kan inte köra något ”upp och hoppa”, det måste få ta tid, säger Marie Blomgren, arbetsförmedlare på PTSD-center i Malmö.

Till centret kommer personer som på grund av trauman inte klarar av att delta i sfi eller andra program från arbetsförmedlingen. Kurator och sjuksköterska finns tillgängliga på centret men minnen av krig är närvarande även i samtalen med arbetsförmedlarna.

– Det är de mest fasansfulla, omänskliga saker som man egentligen inte skulle vilja höra. Dessvärre blir det filmer i ens eget huvud. Fula saker som folk gör, det föder en slags sorg, man vill hjälpa men är maktlös, det finns en ledsenhet i det, säger hon.

Det utökade ansvaret på arbetsförmedlingen för nyanlända har inneburit ökade krav på arbetsförmedlarnas kunskap om trauman.

– Det är vanligt att inlärningsförmågan försvinner. Det gör att många inte kan lära sig svenska eller klara en praktik i början. Man kan inte heller säga att ”nu har vi ett möte i tio minuter” och sedan bara köra på, säger hon.

Trots att många deltagare har svåra minnen med sig så tycker hon att det är viktigt att försöka prata om framtid och arbete tidigt. Arbete är rehabiliterande och det är viktigt att arbetsförmedlingen kopplas in tidigt, menar hon.

– De här personerna behöver spegla sig mot det friska och få ett sammanhang i vardagen. Vi kan inte vänta till dess att folk mår bra eller har lärt sig svenska, då kan vi aldrig börja prata jobb. På centret finns en helhetssyn där alla samverkar.

Det finns även möjlighet för arbetsförmedlarna själva att få samtalsstöd på centret. Marie Blomgren tror att det är viktigt för att kunna möta nyanlända på ett professionellt sätt. I andra sammanhang med liknande arbetsuppgifter har hon sett många kollegor gå in i väggen.

– Det klart de här historierna påverkar. Jag har sett flera personer som har varit fantastiska på att hålla många bollar i luften som plötsligt börjar glömma bort besök och tider och till slut inte kan hålla koll på någonting. Det är viktigt att se varandras varningssignaler.

Det är också viktigt att dra gränser för vad arbetsförmedlarna kan hjälpa till med, samtidigt som det gäller att inte backa för det som är svårt menar hon.

– Vi har deltagare som har stått nere i receptionen och velat ta livet av sig. Och folk som velat ha ledigt en dag för att deras hem har blivit sönderbombat i hemlandet. Vet man inte vad man ska säga då så blir man chockad, man måste ha någon slags grundtrygghet och en professionalitet för att kunna hantera det, säger hon.