Som läsare letar man alltså efter ledtrådar, och här finns ett antal. Det finns ljudlekar - ordet ”och” är exempelvis konsekvent ersatt med ”å”, vilket är tacksamt i hans associationer med vatten. Det finns kommentarer till författarens yrke, det vill säga dikt och text. Inte minst finns tematiken rörande djur och natur. Den drabbar mig starkast. Genom att beskriva naturens repetitioner (årstiderna som återkommer) så skriver Nyberg samtidigt fram ett obarmhärtigt våld. En undergångsstämning strömmar genom sidorna. Särskilt kusligt blir det i samband med de vackra miljöerna, de blomstrande ängarna. Dock krävs ett ihärdigt sökande innan jag når den känslan. Risken är att fokus hamnar på just sökandet, bland alla spår och karaktärer.

På blomsterängarna befinner sig oiN, huvudperson om en sådan finns. Han är på väg mot sin död. Att bli ved är att separeras från sitt sammanhang, att klyvas. ”Är benet armens motsats?” undrar texten och lyckas likt poeten UKON med konststycket att vara komisk och skrämmande på samma gång.

Eventuellt går scenerna på tomgång då och då. Jag skriver eventuellt eftersom Nyberg är så skicklig på det han gör. I de bästa stunderna erbjuder han nya perspektiv att se världen ur. En sållning hade däremot inte varit omöjlig. Problemet ligger knappast i omfånget, utan i den myllrande världen. Det är ingen lätt läsning. Snarare liknar den en av bokens snåriga skogar, svårgenomtränglig och rasande vacker.