Om en gymnasieelev med några veckor kvar till sommarlov slog upp Gå till historien skulle hen förmodligen drabbas av grav ångest. Frågeställningarna är i många fall identiska med en typisk uppsats: ”Förklara begreppen urbanisering, kolonisering och emigration”. I andra fall är frågorna skevare. Ställda med samma rättframhet, men med poetisk klang: ”När och var skrevs freden?”. Hur som helst är den akademiska tonen genomgående i Linn Hanséns andra diktsamling. Denna knastertorra stil är ett modernt grepp. Katapultprisvinnaren Naima Chahboun gör något liknande i sin Okunskapens arkeologi.

Det är en stil med sina för- och nackdelar. En fördel är att dikten lätt blir komisk. Formuleringar som ”En sko passar perfekt är det historia nej det är tur” är roliga tack vare den svepande rörelsen. Det är en rörelse Hansén kan använda ofta tack vare ämnesvalet. Titeln är dubbel, syftar delvis på det slitna uttrycket att en händelse går till historien. Det är även till historien man går för att bilda uppfattning om samtiden. Hanséns tunna samling ställer egentligen bara en enkel fråga: Vad räknas som historia? Exemplen som följer kommer från stenåldern, sjuttiotalet och allt däremellan. Antingen är det historia eller inte.

Uppställningen är överraskande. Times new roman, tolv punkter, nya rader inleds med versal. Grammatiskt korrekt helt enkelt. Jag hade väntat mig något mer experimentellt, men förmodligen har det med skoltematiken att göra och är följaktligen passande. Det påminner om Mattias Alkbergs Era svin, en medvetet ful form.

Nackdelarna med det akademiska greppet är uppenbara. För det första blir perspektivet distanserat. Det finns ingen huvudperson. Hur vore det möjligt, när nedslagen sker så långt ifrån varandra? Förmodligen har ett problem varit vem som ska berätta historien. Nu använder sig Hansén av det ganska fula pronomenet ”man”.

För det andra riskerar poesin att bli ett slags uppvisning i intelligens. Många av de uppsatsliknande frågorna har jag inga svar på. Och det borde inte krävas. I värsta fall blir texten exkluderande, en möjlighet för de likasinnade att skrocka åt påståenden om Immanuel Kant.