Flera av Rosdahls målningar innehåller ett myller av detaljer i en gråsvart färgskala, som till exempel När Domus kom till stan. Rosdahls konstnärskap rör sig mellan politik och poetiskt berättande vilket märks i denna målning. En på samma gång frenetisk som minutiöst detaljerad bildvärld. Här gestaltas en stad över vilken en himmel av förvridna, slingrande och rykande spiralrörsformationer tornar upp sig, vackert och hotfullt på samma gång.

Rosdahl intresserar sig för industrisamhället, kapitalism, stadsplanering och arkitekturens inverkan på människors liv. Ibland skapar han målningar av upphittat material, som Natt på Industrigatan vilken är målad på ett lakan. Berättelsen om hur han hittade det blodfläckade lakanet utanför några parkerade lastbilar bildar tillsammans med parallella möten och händelser lager som vävs in i målningen, där lakanets blommönster och kvarvarande blodfläckar blir delar av motivet.

I nästa rum visas Lucas Rahns måleri. Några verk påminner om Carl Fredrik Hills landskapsmåleri. Andra bär spår av van Goghs motiv. Måleriet är både meditativt och utforskande. I flera målningar kombinerar Rahn det figurativa med det abstrakta, och lyfter ibland genom avgränsning och färgskala fram ett område i bildytan som fungerar som en öppning. I andra målningar däremot skapar han ett slags filter som lägger sig över motivet. Just leken med att lyfta fram och att dölja blir en lek med seendet, inte bara i förhållande till måleriet utan till tillvaron. Lucas Rahn för ett samtal med konsthistoriens tekniker och motiv, och skapar en egen syntax i det konsthistoriska språket genom oväntade kombinationer och omläsningar av motiv.

I en dörröppning mellan två av rummen i konsthallen hänger ett mörkrött draperi. Som om det alltid hängt där. Man får gå ganska nära för att se att det är en veckad målning, föreställande ett draperi. Den ingår i Elin Behrens bildserie Reappearances som visas i konsthallens innersta rum. Ett rum som med Behrens måleri fylls med religiös interiör.

Det centrala är dock hur Behrens undersöker och laborerar med gränsen mellan fiktion och verklighet. På liknande sätt som med draperiets illusionistiska verkan fungerar även de andra verken. Det som på avstånd verkar vara en målning är egentligen ett foto av en målning och tvärtom. De religiösa symbolerna bildar ett tolkningsfilter som ytterligare problematiserar seendet.

Utställningens titel är Det enda som håller, vilket också är titeln på en dikt av Bruno K Öijer. Flera av verken i utställningen refererar till litteratur, till låttitlar, till berättelser. Mängden av referenser lägger sig som en spindelväv över utställningen, binder ihop berättelser, skeenden, motiv och skapar en fragmentarisk berättelse som betraktaren själv får slutföra.