Tuija Lindström har onekligen haft ett betydande inflytande på fotografins utveckling i Sverige. Inte minst i sin roll som professor på Fotohögskolan vid Göteborgs universitet under åren 1992-2002, då hon utvecklade utbildningen i en mera konstnärlig och teoretiskt förankrad riktning.

Nu pågår en retrospektiv utställning på Hasselblad center som visar verk från perioden mellan 1980-1987. Under början av åttiotalet studerade hon fotografi vid Konstfack och utforskade fotografins tekniska och konstnärliga möjligheter med inspiratörer som Christer Strömholm och Diane Arbus. Tiden präglades av postmoderna teorier som ifrågasatte tidigare invanda sanningar och öppnade möjligheter för nya tolkningar av historien, synen på kön och identitet. En del i denna diskussion kom att ifrågasätta den dokumentära traditionens anspråk på objektivitet.

Tuija Lindström har i flera av sina arbeten problematiserat den manliga blicken på kvinnokroppen. Några av verken på utställningen gestaltar nakna vita kvinnokroppar mot svart bakgrund. Ryggtavlor som blir till geometriska former, nästan som byggstenar. Hopkrupna liggande kroppar som på en och samma gång signalerar utsatthet och integritet. I motiven finns tydliga referenser till Man Rays foton, men Lindström verkar snarare ha använt dem som en språngbräda för att i sina bilder erbjuda ett alternativt sätt att betrakta kvinnokroppen. Hon vrider och vänder, med en blandning av nyfikenhet, respekt och stundtals humor.

En liknande hållning märks i hennes porträtt. Tuija Lindström har en unik förmåga att fånga ansiktsuttryck och blickar, vilket även framträder i hennes barnporträtt. Jag klippte en gång ut en textrad ur en tidning, urklippet sitter fortfarande fasttejpat på väggen i vårt kök. ”Barn har en allvarlig ådra som inte får dribblas bort”. Varifrån texten kommer minns jag inte, men den säger i sin enkelhet något om stämningen i flera av de foton som skildrar barn.

Utställningen presenterar också en serie urbana landskap, i några av dem finns samma känsla av ödslighet som i de Chiricos målningar från början av förra seklet. Något som förbryllar mig är hängningen. Längs ena långväggen hänger foton par om par. I vissa fall kan jag se kopplingar inom respektive par, inte minst formmässiga, vilket ger ytterligare en tolkningsbar dimension när mänskliga former övergår i arkitektoniska byggelement. Men lika ofta står jag frågande inför parens sammansättning.

A dream if ever there was one är utställningens titel. Enligt katalogen är det också titeln på en fransk sciencefictionroman från 1771. En av romanens karaktärer, en ung man i 1700-talets Frankrike där revolutionen snart skulle stå för dörren, hade en natt en dröm som utspelade sig 700 år in i framtiden. Han drömde om ett samhälle som var helt befriat från sociala orättvisor. Romanen betraktades som politisk satir, en galen tanke att ett samhälle utan orättvisor ens skulle vara möjligt. När nu Lindström väljer denna titel för sin utställning undrar jag, vilken dröm är det som har gått förlorad?