Vad händer med graffiti som konstform när den förflyttas från gatan in på en konstinstitution? Kan den utvecklas inom institutionen eller handlar det snarare om anpassning? Det är centrala frågor bakom samlingsutställningen Mynningsladdare som pågår på Röda Sten konsthall.

Konstformen graffiti handlar i hög grad om förhållandet till det offentliga rummet. Att röra sig i staden, utforska övergivna byggnader, gömda och glömda platser som undkommit stadsplaneringen. Det handlar också om att markera sin närvaro i stadsrummet, att göra avtryck. Och i viljan att omforma, kommentera, omformulera och ta plats i staden finns en inneboende kritik som uttrycks genom att stadens ytor och platser används på ett annat sätt än det som var avsett. Ständigt ackompanjerat av debatten om vandalism kontra yttrandefrihet.

Carolina Falkholt är utställningens curator och en av tio graffitikonstnärer som ställer ut. Hennes geografiska resa från uppväxten i Dalsland till ett liv som graffitikonstnär på New Yorks gator och återkomsten till Sverige, då hon sökte sig till konstinstitutionerna, innebär också en resa i det konstnärliga uttrycket då hon tvingats anpassa sitt arbetssätt efter nya förhållanden.

I katedralen presenterar hon, under namnet Blue, en vägg i monumentalformat, blåmålad med rinnande stråk i en mörkare nyans, som tornar upp sig likt en vattenvägg. Bredvid står en skulptur av Pike som skulle kunna liknas vid ett legobygge i storformat, eller varför inte ett byggelement i dataspelet Minecraft där man bygger sin egen värld tredimensionellt. Tillsammans bildar verken en intressant, på något vis inverterad form av graffiti, där arkitekturen byggs upp, redo att byggas om och om igen.

Det finns en omedelbar humor i Akays foton där jakttorn i skogen målats i glada färger. Men de ropar, bildligen, på att vi ska skärpa blicken och se bakom själva motivet. En liknande hållning märks i hans videofilmer där debatten om vandalism sätts på sin spets med viss ironi.

I flera av verken finns en kroppslig närvaro, som i Amans filmade performance, där han klättrar uppför väggen i utställningsrummet. Väggen vittnar om kroppens rörelser. På samma vägg finns videoverket Skrev av Blue. I ett blåtonat sken syns en kvinnas kön. Hon kissar. Frågan är, vad pissar hon på? Är det en upprorisk gest, en protest likt den som märks en våning upp, där Blue och Nug visar Dödslack, hur de ”lackar ur” på graffiti, dåliga villkor och stressen när man målar ute under tidsbrist. Ett helt rum är bombat med fluorescerande färg, lysrör, strobelampor och pulserande ljudmattor, metalliskt dunkande. Upplevelsen är fysisk i allra högsta grad, stressen fortplantar sig i rummet, driver fram en rörelse. Ett verk som går rakt in i kroppen. Och på fjärde våningen Karmas Mr. Collins, ett videoverk där de lysande konturerna av en dansande kropp i tunnelbanan rör sig i böljande former.

På bottenvåningen har Ekta och Wiraeusskapat en organisk stadsmiljö med verket Metamorfos. Dwanes och Buff-Its vägg vid Masthuggsstorget där graffiti i gråtoner är övermålat med texten ”Låt stå”, fungerar som en kritisk kommentar till stadsplaneringens fokus på nybyggen som få har råd att bo i.

Carolina Falkholt talar om graffiti i termer av vegetation, en naturlig kraft som växer och inte går att kontrollera. Mynningsladdare är ett bevis på att den kraften, såväl konstnärlig som politisk, kan uttryckas även inom institutionens väggar.