I år införde tyska filmfestivalen Berlinale (7–17 februari) en ny sektion i programmet. I serien "Native – a journey into indigenous cinema" visades 24 filmer från Oceanien, Arktis, Nordamerika och Australien, allt från kort till långt och från dokumentärt till fiktivt. Även dokumentärfestivalen Tempo som pågår i Stockholm i veckan bereder särskilt utrymme åt ursprungsfolk, närmare bestämt samer.

Varför detta till synes plötsliga intresse för ursprungsfolk?

– Över hela världen har ursprungsfolk behandlats väldigt illa och på något sätt gör vi upp med det nu. Det är bara min teori, men den rörliga bilden har blivit ett starkt uttrycksmedel för olika indigineous people, film är ett lätt sätt att berätta historier och kanske ligger det nära de muntliga berättartraditionerna, säger Anna Linder, konstnär och curator för Tempofestivalens samiska program och född och uppvuxen i Storuman, södra Lappland.

Den digitala utvecklingen kan också ha bidragit till att filmer av och om ursprungsfolk nu uppmärksammas mer, menar hon.

– Det har blivit billigare och enklare att göra film. Det är en grupp som inte kommit åt den kommersiella marknaden tidigare. Det finns ett stort intresse för ursprungsfolks filmer. Vi har nog inte sett förlängningen av detta än.

Två kortfilmsprogram och en långfilm med anknytning till samisk kultur och identitet visas på Moderna museet på lördag. Men i grund och botten kanske filmerna som visas är mer feministiska än "samiska", konstaterar Anna Linder.

– En röd tråd är frågor som homosexualitet, queer och jämställdhet. Den samiska kulturen är en machokultur till mångt och mycket, skulle jag säga. Jag hade kunnat visa flera mer mansdominerade filmer eller filmer om manlig samisk kultur, men jag har gjort urvalet utifrån sådant jag är intresserad av.