Syftet med en inre utlänningskontroll är att hitta människor som är utlänningar. Därför är det också självklart att polisen använder sig av indikatorer som språk, namn och utseende för att välja ut vilka de ska kontrollera, säger Jerzy Sarnecki.

– Ska det ifrågasättas så måste man ifrågasätta hela lagstiftningen och inte polisens agerande. Jagar man utlänningar är det klart att det också leder till etnisk diskriminering. Det är de indikatorerna man har att gå på.

Du menar alltså att lagstiftningen öppnar upp för etnisk diskriminering?

– Självklart är det så. Observera också att inre utlänningskontroller generellt sett inte bara är riktade mot ickesvenskar utan främst mot ickeeuropéer. Vilket ytterligare förstärker inriktningen på etnisk profilering.

Det är alltså rimligt att tro att etnisk diskriminering ökar i proportion till antalet kontroller?

– Så är det. Här finns inga bra lösningar, det finns bara sämre lösningar och ännu sämre lösningar. Det är en Moment 22-situation. Men jag ser inte något alternativ.

I en stad som Malmö där 40 procent har utländsk härkomst riskerar alltså nästan hälften av befolkningen att diskrimineras och den andra inte?

– Det är problematiskt. Man diskriminerar vissa utpekade grupper utifrån deras tillhörighet, vilket skapar motsättningar mellan de som utövar kontrollen, alltså polisen, och de boende i landet. Det finns även andra indikationer som polisen kan använda sig av som inte heller är särskilt sympatiska, som att papperslösa ofta är fattiga vilket kan beskrivas som en profilering baserad på klass. Lagstiftningen leder helt enkelt till att man skiljer ut de mest fattiga och utsatta från alla andra.

Läs mer: En avhandling om risken för etnisk diskriminering i samband med inre utlänningskontroller finns att läsa på internet, skriven av Sophie Hydén och Anna Lundberg 2004.