”Jag är livrädd”
I Akrams liv handlar allt om rädsla. Och om polisen. "Den jävla polisen", säger han.
Det är kalla dagar. Precis som för ett år sedan när Akram klev ut från fönstret på transitboendet och begav sig iväg till tågstationen. En timme senare var han i Malmö.
– Det var natt, jag frös och hade ingenstans att ta vägen. Jag höll mig undan i en park. En kille kom fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Vad jag gjorde där. Jag sa att jag var Dublin och att de ville skicka tillbaka mig till döden, till Afghanistan.
Akram hade tur. Han blev hembjuden och fick tak över huvudet, mat och pengar. En vecka senare kom en kvinna och bjöd hem honom till sig.
– Jag berättade hela min historia, hur jag hade flytt och att de ville skicka tillbaka mig. Hon grät och sa att hon ville hjälpa mig.
Ett tag gick det bra. Han fick hjälp av de nyfunna vännerna, gick med i en teatergrupp och började i skolan. Det betydde allt, säger han och förklarar att drömmen är att bli mekaniker. Men sedan en tid tillbaka har det förändrats. Rädslan har tagit över och många av veckans dagar stannar han hemma. I skolan känner han sig säker, säger han. Problemet är att ta sig dit eller att ta sig hem.
– Skolan betyder allt men det går inte. Jag känner mig livrädd. Polisen gör id-kontroller. Jag är hemma, gråter och tänker på allt som hänt.
Aktivister från Asylgruppen stöttar honom i dag med både pengar och boende. Också socialt. De spelar kort och lyssnar på musik. Dagarna går, förklarar han.
– Jag har aldrig träffat så bra människor som här. Inte någonstans. Hade jag inte träffat dem kanske jag hade dött.
Enligt EU:s Dublinförordning ska asylsökande skickas tillbaka till det land där den asylsökande först registrerats. Akram heter egentligen något annat.