Den militära interventionen i Mali ska bli kortvarig, enligt franska politiker. Men president Hollande har gett sig in i ett högt spel med stora risker, säger den norska statsvetaren Morten Böås vid Fafo-institutet.

Den franska militära interventionen i Mali fortsätter och de franska och malinesiska soldaterna får nu sällskap av trupper från flera västafrikanska länder. Samtidigt som FN:s flyktingorgan UNHCR varnar för att antalet flyktingar från norra Mali snart kan överstiga en miljon finns farhågor om att interventionen ska förvärra ett redan komplicerat läge.

När de franska attackerna inleddes för två veckor sedan sades det omedelbara syftet vara att stoppa rebellernas framryckning mot huvudstaden Bamako. En vecka senare slog den franska försvarsministern Jean-Yves Le Drian i en tv-intervju att målet med interventionen är ”total seger”, och att man inte kommer att ”lämna några fickor av motstånd” i norra Mali.

Men ju längre kriget pågår desto större blir riskerna, menar statsvetaren Morten Böås vid norska Fafo-institutet.

– Hollande spelar ett mycket högt spel. För tillfället tycks interventionen ha stort stöd både i Bamako och bland tuaregerna. Men det kan vända snabbt om striderna fortsätter, säger han.

Den franska interventionen framställs som ett krig för att förhindra att norra Mali blir en frizon för islamistiska grupper med kopplingar till al-Qaida. Men situationen på marken är betydligt mer komplicerad.

– Det är framförallt två saker som gör mig fundersam. För det första att fransmännen allierat sig med en armé som har ett mycket tvivelaktigt rykte och redan har begått övergrepp i norra Mali enligt rapporter från människorättsorganisationer. Det andra är att regeringen i Bamako är en övergångsregering utan tydligt mandat, som plågas av interna motsättningar, säger Böås.

Om malinesiska trupper gör sig skyldig till övergrepp eller plundring i återerövrade städer i norra Mali kan motståndet mot interventionen växa snabbt, inte minst bland landets tuareger. Det samma gäller de franska flygbombningarna, som oundvikligen medför fara för civilbefolkningen.

Att den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas planerade att skicka trupper till Mali först i september berodde bland annat på att man först ville se en regering med något slags folkligt mandat i Bamako, och att man hoppades få till stånd förhandlingar med rebellgrupper som inte har mycket till övers för de mest radikala islamisterna.

Med tanke på de stora riskerna – som fått USA att ställa sig tvekande till en militär intervention – frågar sig många vad Frankrikes motiv är. Kritiker av interventionen, både i Frankrike och Mali, påpekar att landet har viktiga strategiska intressen i regionen, inte minst uranfyndigheter i grannlandet Niger. Men Morten Böås tror att inrikespolitiska hänsyn haft större betydelse för president Hollandes agerande.

– Det är oklart på vilket sätt upproret i Mali verkligen hotat Frankrikes intressen. Men Hollande har haft en hög profil i Mali-frågan sedan förra våren och kan ha känt att behov att visa samma handlingskraft i Mali som Sarkozy gjorde i Libyen. Genom att stoppa rebellernas framryckning har han lyckats plocka politiska poäng i ett läge då han varit pressad på hemmaplan. Men det kan också vända snabbt om den franska inblandningen i Mali fortsätter en längre tid.