Bakom en låst dörr på en dammig gata utanför Bamakos centrum bor Zelnoba Walet tillsammans med sin dotter Leila. Dörren vaktas av en ung man med en sliten, beige frack. Zelnoba och dottern är tuareger från Gao, norra Mali. I januari i fjol flydde de till huvudstaden Bamako. Sedan dess har de bott hos Zelnobas bror.

Större delen av dygnet tillbringar Zelnoba och dottern bakom de fyra murar som omger huset. Det känns inte längre säkert att gå ut på gatan. Situationen för vänner och familj som är kvar i Gao vet de väldigt lite om. Telefonlinjerna är avskurna i flera av de större städerna i norr. Nu kan de bara hoppas att alla är välbehållna.

Norra Mali går en osäker framtid till mötes. Den senaste veckorna har den malinesiska militären, med stöd av franska soldater och trupper från flera västafrikanska länder, återtagit kontrollen över flera strategiska städer. Islamister och rebeller har drivits ut ur Diabaly och Doutenza.

Den franska invasionen och återevrörandet av städer i norr väcker än så länge jubel. Många malineser är optimistiska och tror att konflikten kommer att bli kortvarig. Men samtidigt lever nord-malineser osäkert. Upproret, som ofta kallas ett tuareguppror, har drivit minst 400 000 människor på flykt enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Människor samlas i flyktinglägren i grannländerna Mauretanien, Niger och Burkina Faso, eller trängs hos vänner och familj i södra Mali. Vanliga tuareger är livrädda för att förknippas med rebellerna.

– Jag vågar inte gå ut på gatan längre. Folk har ropat ”upprorsmakare” efter mig, trots att jag inte är det. Jag är rädd för vad som ska hända nästa gång, säger Leila Walet.

Mali har i många år lyfts fram som en av Afrikas mest lyckade stater, där demokratin fungerat väl och olika etniska grupper och religioner levt sida vid sida. I norr har tuareger, svarta och araber varit grannar i flera hundra år. Men turagerna har trots det aldrig riktigt känt sig hemma i nationalstaten Mali, och har visat det vid flera tillfällen.

Tuaregerna är ett folkslag som håller till i hjärtat av Sahara. Det är öknen, inte nationalstaterna som den ligger i, de betraktar som sitt territorium. Tuaregerna binds samman av det gemensamma språket, tamasheq, och förknippas med en nomadisk livvstil. De kontrollerade handelsrutterna i Sahara fram till den franska kolonialismens intåg på slutet av 1800-talet. Ökenfolket kämpade för att behålla kontrollen över sina områden, men deras breda svärd kunde inte skydda dem mot franska gevärskulor. 1905 blev deras territorium en del av Mali. Sedan dess har de utkämpat fem uppror mot kolonialmakten och det självständiga Mali efter 1960.

Mohammed Ag Ossade sitter ensam i ett stort tält på en bakgård i Bamako. Under fötterna har han tunga, vävda mattor som en liten spräcklig katt leker på. Från en tv strömmar ljud av herdeflöjt och elektrisk gitarr. Hade det inte varit för bullret från bilarna utanför hade man kunnat tro att han serverade te mitt i öknen i Timbuktu. Mohammed är tuareg, men är gift med en kvinna från syd. Han har bott i Bamako i trettio år.

– Förr var det ingen i södra Mali som visste vad tuaregernas kultur innebar, säger han och rättar till turbanen, tuaregernas främsta kännetecken.

– Det har jag försökt att ändra på.

Ag Ossade driver Tumast, ett center för tuaregisk kultur i Bamako. Han vill att tuareger ska förknippas med annat än kamelkaravaner och ökenkrig. Varje helg ordnar han konserter med musiker från nord och musik från Sahelbältet. Idén är att malineser i syd ska bli mindre fördomsfulla mot tuareger om de vet vilka de är, vilken slags musik de dansar till och vilken mat de äter. Tumast har varit en samlingspunkt vars dörrar stått öppna för alla. Men nu är det tomt. Kriget har tvingat Mali in i ett undantagstillstånd och det har varit omöjligt att arrangera något efter mörkrets fall i Bamako. Trots det försöker Mohammed uppmana andra tuareger att bege sig utanför hemmet.

– De är rädda för att övergrepp som ägt rum förr ska upprepas. Men det är inte nödvändigtvis så att historien upprepar sig, säger han.

Den malinesiska hären har tidigare slagit ner hårt på tuaregernas uppror, och många är rädda för att rebellernas handlingar ska slå tillbaka på alla tuareger. Ag Ossade tror att rädslan lamslår många och hindrar dem från att ta del i samhället. Han säger att det är på tiden att sluta vara rädd.

– Vi lär inte känna varandra om vi ska frukta varandra. Då kommer konflikterna bara fortsätta, säger han.

Tuaregupproret i början av 90-talet leddes av en sekulär, militant rörelse som ville ha en egen stat. Den malinesiska staten svarade först med vapen, därefter genom att öppna för tuaregiskt inflytande i staten och militären. Många tuareger rekryterades till militären och en viss grad av självstyre upprättades i Kidal-regionen i norra Mali. Konflikten slutade med ett fredsavtal 1995. Tuareger brände sina vapen inför allmän åskådan i Timbuktu, men kriget var inte över.

Efter militärkuppen i mars förra året fick den nya separatiströrelsen MNLA (National Movement for the Liberation of Azawad) ett fotfäste i norr, tillsammans med islamistiska grupper. Den 6 april 2012 utropade de norra Mali till en självständig stat under namnet Azawad.

De olika rebellgrupperna har både samarbetat och varit i konflikt med varandra. Kidnappningar, människohandel och narkotikahandel har gjort grupper som Aqim (Al-Qaida i det islamiska Maghreb) och Mojwa (Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika) starka. När islamister fick övertaget i ökenområdena i norra Mali satte de igång med att införa sharialagar i hela regionen. När de gjorde nya framryckningar söderut bad den malinesiska regeringen om hjälp från grannländerna och omvärlden och MNLA valde att stödja regeringen.

– Det som sker i norra Mali i dag är inte ett uppror, säger forskaren Zeidana Ag Sidalamine, som var en av ledarna för tuaregupproret på 90-talet men i dag är rådgivare åt regeringen.

När Ag Sidalamine kämpade med tuaregerna på 90-talet var det för att få igenom ett flerpartisystem efter över 20 år med diktatur i Mali. Tuaregerna kämpade mot diktatur och för erkännande i en verklig demokrati. Den nya grundlagen från 1992 nådde till viss del sitt mål. Ag Sidalamine anser därför att dagens konflikt inte har legitimitet och att tuaregernas krav kan uppnås genom de institutioner som landet redan har.

– Det rebellerna i nord nu håller på med går emot allt den malinesiska staten står för, och de kommer inte att lyckas, säger han.

I dagens Mali har tuareger möjlighet att vara med i samhället, menar Sidalamine. De är representerade i politiken, i militären och i statliga institutioner på alla nivåer. Däremot saknas fortfarande tillit mellan tuaregerna och staten. Många tuareger som rekryterades till armén på 90-talet har deserterat eller anslutit sig till rebellerna. Tuareger är i dag representerade i alla upprorsgrupper. Ag Sidalamine menar att det har katastrofala följder.

– Vi är beroende av att tuaregerna är med i den malinesiska armén för att kunna få fred.

Även om de olika upprorsgrupperna har litet stöd i södra Mali har de stor inverkan på liven för de som bor i nord. Ibrahim Ag Aoufly är tuareg och biståndsarbetare i Kidal. Han flydde söderut när de franska bomberna började falla. Nu vet han inte när han kan återvända.

– Det finns så många att fly ifrån. Vi vill leva vanliga liv, men hamnar i korselden mellan militären och rebellerna, säger han.

Kidal är regionen med flest tuareger i Mali. Det är ockå den där rebellernas kontroll är som starkast. En vecka efter militärkuppen i fjol tog MNLA över Kidal i samarbete med den islamistiska organisationen Ansar Dine – ”trons försvarare.” Ansar Dine har som uttalet mål att införa sharialagar i hela Mali, och har kommit en bra bit på väg i Kidal.

Ag Aoufly berättar att det nu är olagligt att röka och lyssna på musik, att kvinnor inte kan gå utanför hemmet utan att täcka hela kroppen, och än mindre umgås med män de inte är släkt med. Förbrytelser bestraffas med slag, piskning eller amputation av kroppsdelar. Ansar Dines ledare, Ilyad Ag Ghaly, var en av tuaregupprorets ledare på 90-talet. Men Ag Aoufly säger att de flesta tuareger motsätter sig stränga sharialagar.

– Tuareger tycker om att festa och dansa, män och kvinnor tillsammans. Folk följer sharialagarna för att de inte vågar annat, säger han.

Tillbaka i tältet hos Mohammed Ag Ossade serveras ett sista glas te. Enligt traditionen är det dags att ge sig av när den tredje koppen te har druckits upp, även om han verkar motvillig att låta sina gäster lämna honom.

– Det sitter djupt i oss tuareger att leva som ett fritt folk, säger Ag Ossade och tömmer teglaset.

– Vi kan inte leva fritt när situationen är som den är nu.