Fruktansvärda kärnkraftsolyckor som den som drabbade Japan för två år sedan kan för oss här i Sverige kännas avlägsna men i Maj Wechselmanns nya dokumentärfilm ställs den svenska kraftverkssäkerheten gentemot den japanska.

Det börjar med semesterbilder från ett soligt Varberg. Glada människor leker på stränderna och strosar runt på torget. Gatumusikanter spelar glatt. Mindre än tio mil därifrån ligger Sveriges största kärnkraftverk; Ringhals. Vi kastas tillbaka i tiden, till de dramatiska händelserna som bokstavligen skakade Japan i Mars 2011. Efter jordbävningar och tsunamis gav kärnkraftverket i Fukushima vika och härdsmältor uppstod i tre reaktorer. Om en sådan katastrof kunde drabba ett av världens mest säkra kärnkraftverk, hur ser då beredskapen i Sverige ut?

I filmen ”Världens Säkraste Kärnkraftverk” undersöker dokumentärveteranen Maj Wechselmann effekterna av händelserna i Fukushima och ställer viktiga frågor om vår egen kärnkraft. Ett flertal narrativ blandas samman. Beatrice Dehkordi Martinez, som växt upp nära kraftverket, reser till Japan och besöker både samhällen i närheten av katastrofzonen och politiker i Tokyo för att ta reda på vad som egentligen hände de där stormiga marsdagarna och hur det påverkat landet. Vi får också möta sakkunniga från den svenska kärnkraftsindustrin.

Wechselmann arbetar med en sällan skådad frenesi. Ett femtiotal ideologiskt drivna filmer, de flesta i någon mån kritiserande aspekter av det kapitalistiska samhället, har det blivit sedan dokumentärdebuten. Den höga produktionstakten, runt två stycken dokumentärer per år, tar ut sin rätt. Rent tekniskt är det alltså inte en särskilt vacker film men de ofta gryniga bilderna och den nerviga klippningen stärker närvarokänslan. Många sekvenser lyckas etsa sig fast i minnet. Hemlösa flyktingar som uppgivet sitter och gråter på gymnastikhallsgolv vid sina få tillhörigheter. En ansamling kor i närheten av olycksplatsen som tycks ha smält bort. Kvar ligger bara en hög formlösa djurhudar med utstickande horn.

Vi får också se katastrofens småskaliga effekter på de närliggande samhällena. På många boplatser är strålningen fortfarande mycket hög; ibland tio gånger mer än det vanliga. Radioaktiva träd på lekplatsen utanför ett dagis sågas ned medan skräckslagna barn med händerna över öronen ser på. Den skakiga kameran rör sig bland det vanliga folket, vars lidande och oro för framtiden ständigt återkommer. ”Strålningen är osynlig, men man vet ju att den är där”, säger ett allvarligt finansborgarråd när han slår sig ned för att få sin strålningsnivå avläst på ett center i Iwaki, några mil ifrån reaktorplatsen. "Vi kan aldrig ta ett djupt andetag" säger en kvinna som konfronterat jätteföretaget TEPCO, som drev kärnkraftverket. Ofta understryks bilderna av geigermätarens både ihärdiga och hotfulla pipande.

Ett återkommande tema är hur myndigheter försökt tysta ner effekterna av katastrofen. Trots att den räknas till en av världen värsta industriolyckor tycks den japanska regeringen och de företag som arbetade med kraftverken hålla tyst om många av de långvariga efterdyningarna. Enligt Maj Wechselmann och hennes källor har civila funnit en hel del ”hotspots”, zoner med farliga nivåer av strålning, i bebodda områden som man hävdat varit säkra att leva i. Det visar sig också att man slarvat med säkerheten och bland annat valt att senarelägga renoveringar av reaktorerna som skulle ha förbättrat skyddet mot jordbävningar.

Tillbaka på svensk mark talar filmaren med den före detta konstruktionschefen vid Forsmark, Lars Olof Höglund. Enligt honom är även den svenska kärnkraften dåligt skyddad mot olyckor. På en promenad runt Ringhalsområdet med en före detta skyddsvakt visas svagheter i säkerheten upp och för att riktigt driva hem poängen får vi följa med då Greenpeace-aktivister i oktober förra året tog sig in på reaktorområdet och lyckades stanna kvar oupptäckta i över ett dygn.

Dokumentären är ett välblandat hopkok av reportage, intervjuer och arkivbilder och på grund av detta lite svår att hänga med i. Även om man som publik både underhålls och fängslas av skildringarna från katastrofområdet blir resten en aning förvirrande. Man hoppar runt i tid och rum och bilderna vi ser förankras inte alltid till filmens röda tråd. Det finns också en tendens att låta en sida tala ut och sedan inte följa upp dessa påståenden. Scenerna med vindkraftverk i sommarsol ackompanjerat av sprudlande klassisk musik i bakgrunden känns lite väl propagerande ställda mot den ödeläggelse vi tidigare utsatts för. Ett sådant grepp är måhända användbart i drivandet av en direkt agenda, men riskerar nog att väcka tvivel hos de icke omvända. Trots detta väcker dokumentären många intressanta frågor och kommer säkert bli ett strålande diskussionsunderlag i en debatt som fortfarande rasar.