Medan premiärpubliken spänt letar efter sina platser står tre tomma stolar i mitten av det i övrigt kala scenrummet. Tre skådespelare kliver plötsligt in, tar plats på stolarna och välkomnar premiärpubliken till en diskussion om kön och mäns våld mot kvinnor. Man talar siffror och statistik. Om kvinnor som hotas och mördas. Någon från publiken reser sig och ifrågasätter samtalets utgångspunkt. Varför talar ingen om männen? Gerd, den genusmedvetna politikern, upprörs tydligt av detta och det är som den ensamma rösten från folkmassan klöst upp en spricka i fasaden. Gerd avslöjar att hon själv blivit utsatt för våld inom kärleksrelationer. Plötsligt har mörkertalet, de namnlösa offren för våld i hemmet, fått ett ansikte. Sprickan vidgas, diskussionen urartar, scenrummet förändras och stora roterande metallplåtar släpper in kvinnor som blottlägger sina högst personliga berättelser. Nu kommer de in, de som aldrig tidigare vågat tala; arga, ledsna och besvikna. Några är unga, andra är äldre. Trots vitt skilda bakgrunder och levnadsbanor har de alla plågats av män som slagit, hånat och våldtagit. På scenväggarna projiceras rubriker om misshandel och våldtäkt medan dånande elektronisk musik fyller salongen.

”Lyckliga slut”, som hade urpremiär på Uppsala Stadsteater förra veckan, är en adaption av antologin med samma namn. Redaktören och medskribenten Susanna Alakoski, mest känd för sin roman ”Svinalängorna”, har tillsammans med regissören Michaela Granit stöpt om de avslöjande berättelserna i boken till ett intensivt stycke teater som knappast lär lämna någon oberörd. Det handlar om kvinnomisshandel, om de som brutalt slagits av sina nära och kära. Genom sammanlänkade monologer som hela tiden interagerar med varandra och det flexibla spelrummet delges vi ett brinnande manus som både utmanar och utlovar en bättre värld. På scen finner vi enbart kvinnor. Historiernas män tar form som lösgjorda röster och skrämmande projicerade kroppar.

Det är starka och ibland skrämmande sekvenser som dundrar fram från scenen. Linda Zilliacu gör en lysande insats som Satu, en ung kvinna som växt upp i ett hem präglat av våld. Hennes upplevelser och den inre brottningen med bilden av den misshandlande men ändå snälle fadern löper som en röd tråd genom pjäsen. Lovande Marina Nyström jonglerar sina tre roller med bravur och lyckas ge dem tre helt olika röster och uttryck. Trots materialets sprängstyrka och det ofta fantastiska skådespeleriet har pjäsen sina barnsjukdomar. Ibland tappar man i tempo i övergångarna mellan scener. Vissa karaktärer verkar aldrig riktigt ha lämnat ritbordet och det blir därför svårt att förstå dem eller deras funktion i pjäsen. Några av skådespelarna får axla flera roller och man önskar ibland att man istället valt att fokusera på ett fåtal av berättelserna. För när man väl vågar ge en historia plats och spelrum, som när två karaktärer i dialog får gestalta en kvinnas färd från nyförälskad till misshandlad och till sist fri, får vi en scen som fullkomligt blixtrar av brutalitet och styrka.

När historierna får de utlovade lyckliga sluten är det med en underliggande svärta. Men pjäsen handlar inte bara om våld och sorg utan också om hopp och frigörelse. Svårigheten i brytandet av destruktiva mönster återkommer gång på gång, men karaktärerna ger aldrig upp, riktar sig utåt, mot en publik där många utan tvekan varit med om liknande upplevelser. När karaktärerna har klivit ur sina kostymer och står framför oss i bara underkläderna är innebörden lätt att greppa. Detta är inte unika, främmande berättelser från fantasiland långt borta utan verkliga berättelser från verkliga människor. I ett teaterhus som på senare tid blåst liv i gamla artonhundratalsskräckisar och Bergmanfilmer känns de rungande applåderna välförtjänta.