Det är fult att svära. Det har jag sagt till mina barn, men jag kan inte föregå med gott exempel när jag läser mejlet från mina barns skolfröken. ”Vi samlas senast klockan 6.45 omklädda och klara i idrottshallen.”

Efter en snabb skadeberäkning konstaterar jag att vi måste gå upp klockan 5. Det är okristligt att ryckas upp ur sin varma säng så tidigt men Lucia ska firas och barnen ska invigas i traditionen.

Över hela världen och i alla kulturer har traditioner starka rötter i folksjälen och överlämnas av en generation till en annan som en dyrbar stafettpinne. Traditioner förstärker känslan av samhörighet, omhuldar oss och formar vår identitet. Vi är alla stolta över våra traditioner och berättar välvilligt om dem i mötet med främlingar.

Under mindre gynnsamma förhållanden kan traditioner vara en källa till konflikter. Det blir ”vi och dom” och värderingar som ”bra och dåligt” och ”rätt och fel” ger upphov till heta diskussioner och motsättningar. Trygghetens matta dras undan våra fötter och istället traskar vi halkandes på osäkerhetens och rädslans hala is.

Tidningar rapporterar om att Sverigedemokraterna, trots toppledarnas järnrörs-skandal, har fördubblat sitt opinionsstöd under loppet av mindre än ett år. Paroller som ”värna om svenska traditioner” och ”bevara svenskheten” har åter hamnat på tapeten.

Men är de svenska traditionerna verkligen hotade? Har svenskheten på allvar tvingats att slå till reträtt?

Till en början kan vi bara konstatera att många av de ”svenska” traditioner som, enligt SD, hotas av invandrare i allmänhet och av muslimer i synnerhet inte är svenska från början. Ta bara Kalle Anka på julafton, julgranen eller lucia-firandet. Och om man nu ändå framhäver att det finns en hotbild mot svenska traditioner, oavsett tidigare ursprung, var kommer det hotet ifrån i så fall?

Under de senaste 20–30 åren har många nya högtider och traditioner introducerats i Sverige. Två av dem är Halloween och Ramadan. Vilken av dessa traditioner har växt sig starkare över tiden? Svaret är onekligen den förra. Kan den allt större invandringen från USA vara förklaringen? Uppenbarligen inte. Hur kan man då klargöra Ramadans blyga närvaro trots det tilltagande antalet muslimer i Sverige?

Svaret är okonstlat. Det är i slutändan makthavarna, ekonomiska såväl som politiska, som förfogar över de medel och metoder som influerar människors vardag. Vad vi äter, vilka kläder vi sätter på oss eller hur vi tänker och i sin förlängning våra traditioner, påverkas av de kommersiella krafternas intressen som vi matas med genom media. Halloween omsätter varje år cirka en miljard kronor i Sverige.

Profetian om de svenska traditionernas undergång, med invandrarna i rollen som bovar, skallar alltid högst då vi genomgår en ekonomisk kris. Sanningen är dock den att många invandrare inte har tillträde till den ekonomiska eller den politiska maktens korridorer och saknar därmed resurser för att förändra eller eliminera den svenska kulturen, ens om de ville.

Jimmie Åkesson och de andra i gänget bryr jag mig inte om, de har sina egna motiv. Jag vänder mig mot de i väljarkåren som på grund av eurokrisen, varsel och arbetslöshet har lockats till SD:s populistiska förenklingar av samhällsproblemen.

Låt oss, istället för att ödsla tid och energi för att motverka det hot som inte finns, skapa det Sverige vi alla vill vara stolta över. Den svenska kulturens smörgåsbord är inte för all framtid färdigdukat. Vi behöver inte utesluta något och det finns mer plats för nya smaker.