Är det svårt att lära sig svenska?

Nej, har jag hävdat varje gång jag har fått frågan och mötts lika många gånger av stora ögon och undrande blickar.

Låt mig motivera mitt svar med hjälp av några språktekniska förklaringar. I svenskan behöver man inte böja verben efter pronomen till skillnad från många andra språk. Det heter alltså jag går, du går och så vidare. Alla går. Det är praktiskt och enkelt. Inte heller finns det så många tempus och verbformer. Persiska, mitt modersmål, har exempelvis tre olika tempus för att beteckna handlingar i dåtid, mot svenskans två.

Hur kan man i så fall förklara att många utlänningar har svårt att lära sig svenska fullt ut?

Om man återigen bara tar språket i beaktande och inte gör skillnad utifrån den språklärande individen kan flera faktorer räknas upp.

Den rätt så unika omvända ordföljden i svenskan är en av de mest komplicerade meningskonstruktioner som vänder in och ut på många utlänningars ”tunghjärna”. Det är inte ovanligt att träffa utlänningar som bott i Sverige under flera årtionden och som fortfarande kan säga något i stil med: ”I morgon jag är ledig.”

Vokalsystemet med långa och korta vokaler som i ”gratis och grattis”, eller de runda och icke-runda som i ”fyra och fira” bidrar till många knepiga uttalsfel.

Ett annat exempel på svårigheter i svenskan är partikelverben. Ett partikelverb är ett sådant som får olika betydelser beroende på vilken eller vilka preposition(er) som det kombineras ihop med: Komma av, Komma av sig, komma på, komma in i och dylikt.

Om man dessutom lägger till betoningens roll blir partikelverben i det närmaste omöjligt att bemästra. Heter det ”stöta på eller stöta på”?

Även om listan kan göras betydligt längre än så skulle jag, till syvende och sist, vilja orda något om ”en” och ”ett”. Det finns inga tydliga och naturliga regler för varför vissa ord är ”en”-ord och vissa andra ”ett”-ord. Infödda svenskar har lärt sig detta en gång för alltid utan att komma ihåg när och hur. Man bara kan det, precis på samma sätt som man kan gå eller cykla. En annan som lärt sig svenska som andra språk får då och då, trots många års vistelse i Sverige, känna sig osäker huruvida ett ord är utrum eller neutrum.

Är det lätt att lära sig svenska?

Nej, hävdar jag igen. Men denna gång utgår jag ifrån de sociala aspekterna. Språk är som bekant inte ett isolerat fenomen, skilt från de människor som använder det för att kommunicera. Ett språk har under tusentals år utformats och ger uttryck för människors sociala och kulturella tillhörighet.

Vilka är de omständigheter som bidrar till att inlärningen av ett språk förenklas eller försvåras? Bilden är komplex och svaren varierar beroende på vem som för frågan. En del politiker menar att det finns grupper av utlänningar med bristande intresse för att lära sig svenska. Vissa andra, och däribland många utlänningar, skyller på svenskundervisningen. Somliga gör det gällande att arbetslivet är nyckeln till inlärningen av svenska.

Många andra förslag med kortare livslängd och diverse bakomliggande motiv dyker upp med jämna mellanrum. Men jag efterfrågar en vidare horisont i debatten. Utan att bortse från individens ansvar vänder jag mig både till politiker och allmänheten och frågar:

Vad har en nyanländ utlänning för möjlighet att använda sitt nyförvärvade språk? Hur ska det som har lärts in användas, sättas på prov och förfinas? Vad finns för talutrymme utanför SFI-klassen?

Hur bemöter du som infödd svensk en utlänning som gör sig förstådd men som kanske inte hittar den rätta betoningen? När slutar du som arbetsgivare att koppla ihop intelligens och arbetsduglighet med språklig prestation?