En timme senare står jag jag inför 300 stojiga ungdomar som sitter i långa rader efter varandra. Vad många av dessa unga själar har gemensamt är att de är födda i ett annat land än Sverige och bor i Rosengård i Malmö. Jag hoppas att tystnaden ska lägga sig över den stora salen när jag tar till orda. Men efter bara några minuter konstaterar jag till min förtvivlan att småpratet eleverna emellan aldrig klingar av. Eleverna kommer och går samtidigt som fall av fnitter och skratt bryter ut här och var. Jag känner hur svettpärlorna bryter fram på pannan. För att fånga elevernas uppmärksamhet ställer jag frågor, drar några skämt, berättar om min farofyllda flykt från hemlandet. Inget fungerar.

Ytterligare en timme senare sitter jag inför samma högljudda ungdomar, dock inte ensam. Till höger om mig har jag en poliskonstapel som på sitt håll föreläst om förebyggande insatser. Till vänster om mig sitter en ung kvinna med ursprung i Rumänien. Hon representerar den framgångsrika invandraren och har också föreläst på sitt håll om den ”Blatteförmedling” som hon har startat.

Frågorna haglar tätt. Vem tar ansvaret för våldet? Varför ska man plugga om man ändå diskas i arbetsmarknaden på grund av sitt namn? Varför är polisen hela tiden på invandrarungdomar? Tonen är ilsken och stämningen är spänd.

Vi i panelen försöker bejaka problemen men tona ned dem. Poliskonstapeln intygar med heder och samvete att hans kollegor inte slår någon gul och blå med ”Gula sidorna”. Ryktet säger att den tjocka katalogen är polisens bästa straffattribut när de tar in invandrarbusarna i piketen. Katalogen lämnar nämligen inga spår.

Jag för min del får bekänna färg och berätta vad jag själv har för fördomar och vilket lag jag skulle heja på ifall Sverige möter Iran i en fotbollsmatch.

Upplösningen, kulmen eller fiaskot kommer när en speciell fråga kommer upp. Många av de samlade ungdomarna bor i Rosengård. Ett invandrartätt område i Malmö med uttalade sociala problem vars motsvarighet finns i alla stora städer i Sverige.

Frågan lyder så här: ”Du som sitter där uppe, kan du tänka dig att bo i Rosengård?”

För första gången är det tyst. Alla väntar ivrigt på ett svar. Poliskonstapeln tar till orda och berättar att han har valt att bosätta sig i ett hus på landet. Busvisslingar ekar i salen. Många elevers familjer har ingen valmöjlighet alls när det gäller bostaden. ”Blatteförmedlingens” vd berättar att hon ofta passerar trevliga Rosengård. Sedan utannonserar hon med sitt oskyldiga leende att allt blir bra bara alla kramar om varandra. Där gör hon en Birgit Friggebo. Busvisslingar.

Och så blir det min tur att svara på frågan. Jag berättar stapplande att jag visserligen bott ett tag i Hammarkullen i Göteborg men…

Jag ser hur huvuden skakas. Jag hör hur det stönas och stånkas. Jag tar mitt förnuft till fånga.

”Nej, jag vill inte bo i Rosengård. Jag tycker att alla, oavsett om de har invandrarbakgrund eller om de tillhör de andra marginaliserade grupperna i samhället, ska få ett levnadslyft. Inte tvärtom.”

Man kan INTE lösa problem genom att sjunga, krama eller snacka bort dem. Var ärlig Birgit Friggebo, kulturministern, statsministern eller vem du nu är som sitter där uppe.