Alla som inte riktigt hänger med i de senaste debatterna om vithet, svarthet, rasism

och traditioner, räcker upp handen nu. Alla ni som tycker att det blir stora svallfrågor av

struntsaker, som t.ex att en svart docka inte visas på julafton eller att Lilla Hjärtat är

ett uttryck för djup rasism, håller kvar sin handen i luften. Och nu kan alla ni som inte gillar

mångfald i termer av att det är större variation gällande livsstilar, livsideal idag jämfört med

för 50 år sedan ta ned er hand.

Jag tror att många av er som läser denna text, liksom jag, har handen kvar uppsträckt i

luften. För Sverige, och människorna i Sverige, är varken mer eller mindre rasistiska än i

andra länder på jordklotet. Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring

och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser. Ändå är det många som har

svårt att orientera sig i det gångna årets debatter om mångfald och rasism.

Det är inte alla gånger enkelt att sätta fingret på vad som är fel med de senaste

debatterna.

Här följer ett försök:

För Sveriges del har migrationen, globaliseringen och informationsteknologin bidragit till att

samhället har genomgått en dramatisk förändring de senaste 40 åren. I klarspråk innebär

det att Sverige har kommit att ommöbleras, men begreppen för att förstå samhället och

dess fenomen tillhör en svunnen tid. Samhället är mångfaldigt men föreställningen om den

är enfaldig. Svarthet-vithet, invandrare-svensk, majoritet-minoritet blir dikotomiska etiketter

som delar upp samhället i ett vi och ett dom.

Oavsett om man är för eller emot att svarta dockan och Lilla Hjärtat försvinner från

boksidor, tv-skärmar eller biodukar ställer man upp på de gamla strukturerna om att

förstå det som händer. Och alla dom som, i all välvilja, tycker att svarta ska diskutera

svarta problem, bruna sina och vita sina egna, förstärker samma rasistiska strukturer som

de säger sig vilja motverka. Många gånger har de problem som man väljer att presentera

som vithetens privilegier i själva verket att göra med ett socioekonomisk övertag.

Genom att presentera dessa klassmässiga utmaningar som rasistiska styr man tyvärr bort

blicken från de egentliga problemen, och därmed också de konstruktiva lösningarna.

Sanningen är att våra gamla strukturer, ord, inte längre räcker för att fånga det moderna

mångfaldsamhällets problem och utmaningar. Vi missar de stora och viktiga frågorna

om hur vi ska leva ett liv tillsammans sida vid sida, trots våra olika livsstilar, livsideal

och normer. Eller hur vi ska hantera stora framtidsutmaningar som miljöfrågorna, den

sviktande ekonomin eller demografin som ställer krav på att allt färre ska försörja allt fler.

Istället diskuterar några av oss till döds om vi ska ha en glass som heter Nogger Black,

eller om att vår kärna är hotad eftersom en tecknad figur inte kommer att visas under

julafton. Vi andra orkar inte riktigt engagera oss, inte för att vi inte bryr oss, utan för att

debatten känns fel, icke relevant och många gånger uppskruvad.

Vi behöver nya ord, nya begrepp för att problematisera och hantera vårt samtida

mångfaldssamhället. Vi kommer inte att komma längre genom att själva ställa upp en

svart-vitt värld, oavsett hur goda våra intentioner än må vara.

Det enda sättet för oss att klara av ett samhälle som präglas av mångfald av livsstilar och

livsideal är att ständigt fråga hur menar/tänker du snarare än varför, och att se bortom

medmänniskornas hudfärg.