Det är ett märkligt faktum att samtidigt som den tekniska utvecklingen gjort att det är billigare och enklare än någonsin att producera tidningar har arbetarrörelsen och vänstern nästan helt gett upp tidningsverksamheten. Ofta med motiveringen att det är dyrt och svårt att göra tidningar. Socialdemokratiska dagstidningar läggs ner eller köps upp av konkurrenter. Små radikala kulturtidskrifter försvinner så fort de statliga bidragen minskar.

I nyutkomna antologin Hopskrivet (red. Frances Tuuloskorpi, utgiven av Folkrörelselinjen i facket) skriver ett antal fackliga gräsrotsaktivister utifrån egna erfarenheter om olika former av arbetsplatsinformation: på nätet, som papperstidning, som anslagstavlemeddelanden.

Lars Henriksson, bilarbetare och författare till boken Slutkört som kom ut på Ordfront förra året, skriver om arbetsplatstidningen Kvasten, som han ger ut tillsammans med sina arbetskamrater på Volvofabriken i Torslanda.

Ulrika Blumfelds berättar om hur hon var med och organiserade sjuksköterskestudenternas uppmärksammade nätkampanj för högre ingångslöner i våras.

Flera bidrag tar upp hur man gjort för att sprida information när arbetskamraterna är splittrade och den fackliga medvetenheten är låg, till exempel bland bemanningsanställda. För visst går det, även utan en massa pengar. Om bara viljan finns och om man bygger på den gemensamma styrkan.