Mitt i allt detta står den socialdemokratiske toppolitikern Anders Bergman och undrar hur han ska förhålla sig till utvecklingen. Han hör till partiets vänsterfalang och slits nu mellan lojaliteten till partiledningen och sina egna ideal.

Det är uppenbart att John Lapidus vill använda romanens form för att lägga fram ett förslag på hur en framgångsrik vänster skulle kunna arbeta. På 1970-talet kom det ut en hel del sådana här politiska programförklaringsromaner. I dag är de väldigt ovanliga och därför är Sverige 2017 välkommen.

Det är dessutom något så ovanligt som en positiv bild av framtiden. Möjligheten till vänstervåg finns där, om vi bara försöker. Det påpekas också att den tekniska utvecklingen möjliggjort att vi kan få såväl ökad välfärd som sänkt arbetstid och bättre miljö. Konkreta förslag på en folkstyrd och planerad ekonomi börjar läggas fram inom Rörelsen.

Det är en märklig slump att boken släpps samtidigt som stora delar av världen skakas av spontana gatuprotester. Det är förstås ljusår mellan den fortfarande ganska smala Occupy-rörelsen och den breda folkliga Rörelsen som målas upp i boken. Men det är ett bra exempel på att den utveckling som John Lapidus målar upp faktiskt inte alls är orealistisk. Det är inte säkert att det går så här, men det skulle kunna gå så här om vi ansträngde oss lite.

Sverige 2017 är knappast den bästa politiska romanen i svensk litteraturhistoria, men den är ett intressant experiment och säger mycket mer än vad en politisk pamflett hade kunnat göra.