Riksintresset Seminariet tar inte tillräcklig skada av att bebyggas, det kom Länsstyrelsen fram till i sin prövning av detaljplanen för bostadsbyggande i Seminariets trädgård, i folkmun kallad Seminarieparken. Beslutet kan inte överklagas.

Det märkliga är att samtliga sakkunniga, planhandläggare, länsarkitekt och länsantikvarie, anser att detaljplanen ska upphävas eftersom den skadar ”centrala element i seminarieanläggningen och att den helhet som byggnader, park, trädgård och idrottsplats utgör går förlorad”. Landshövdingen väljer ändå att inte upphäva detaljplanen eftersom ”skadan – med viss tvekan – inte kan anses vara påtaglig på riksintresseområdet i sin helhet”.

Det är på många sätt problematiskt att en enda person kan fatta beslut som inte kan överklagas. Det allra mest problematiska är att så här viktiga beslut är utlämnade åt en enskild persons godtycke. Inom länsstyrelsen är det de sakkunniga som satt sig in i frågan och som har kännedom om Uppsala och riksintressena. Nu har Peter Egardt varit landshövding i Uppsala län i 2,5 år, och har förhoppningsvis fått viss kunskap om Uppsala, men han kunde lika gärna varit en helt nytillträdd och nyinflyttad landshövding som var satt att fatta detta viktiga beslut, enväldigt och omöjligt att överklaga.

När landshövdingen fattar ett beslut som så helt går emot de sakkunniga, beslutar han då efter eget huvud eller har han lyssnat på sina partikamrater i Moderaterna, som vill bebygga Seminariet, eller lyssnar han på NCC, som äger marken och vill bygga? Vem är egentligen landshövdingens rådgivare i denna fråga? För som sagt, de sakkunniga är det inte och det är inte ansvarsfullt att utgå från sitt eget tycke i en fråga som berör så många.

Seminariet är viktigt ur ett kulturmiljöperspektiv. Det är byggnaderna i förening med den omgivande parken som ger området dess kulturhistoriska särprägel. Själva seminariebyggnaden blir ointressant utan tillhörande trädgård, park och idrottsplats. Helheten har större betydelse än enskildheterna ur ett bevarandeperspektiv. Istället för att helheten byggs bort borde byggnaden och parken kulturminnesskyddas.

Det är ovanligt att en landshövding går emot sina sakkunniga och det är därför rimligt att Riksantikvarieämbetet tittar på hanteringen och skyddsvärdet av riksintresset och förhoppningsvis rekommenderar regeringen att överpröva beslutet. Jag uppmanar lokala företrädare för regeringspartierna Folkpartiet och Centerpartiet att ta kontakt med sina ministrar. Så här får en handläggning av ett viktigt ärende inte gå till.