Efter en vecka av ihärdigt regnande har Naeimeh Doostdars installerat sig i sitt nya hem. Nu väntar livet som fristadsförfattare i det nya landet och den nya staden.

– Censuren har varit en så integrerad del av mitt liv att den inte är lätt att släppa. Men det är det jag ska göra nu.

Kontakter har knutits med en förläggare som vill ge ut några av hennes dikter och Malmös fristadskoordinator har guidat henne runt staden. Tanken är att hon ska få kontakter och hitta ro till att kunna fortsätta arbetet som skribent.

Främst är hon poet och novellförfattare, säger hon. Men det är inget som gått att försörja sig på. Därför har hon arbetat som journalist och skrivit i ¿flera av Irans stora tidningar. Tidningar där ord alltid läggs på en guldvåg före publicering. Oavsett om tidningen är oberoende eller regimvänlig.

– Det går inte ens att beskriva verkligheten som den är. Allting har sina begränsningar, om det så är böcker, teater, litteratur ¿eller politik, säger hon.

Oberoende tidningar stängs ideligen och de som finns kvar är alla under ett konstant hot om att förbjudas. Vill man kunna försörja sig som skribent och journalist måste man vid någon tidpunkt också arbeta för de ¿regimtrogna tidningarna, säger Naeimeh Doostdar.

– Det känns hemskt när statistik förvrängs och man inte kan skriva sanningen.

Även om de iranska journalisterna har blivit experter på att hitta formuleringar som kan ¿beskriva verkligheten som den är utan att censuren reagerar, säger hon. Men det är ett farligt knopande med omskrivningar.

– Det är alltid på gränsen för vad man får göra, det sägs att Iran har blivit världens största fängelse för journalister.

Och åren efter valet 2009 har det blivit värre. För egen del räckte det med att hon sökte ett jobb på en regimkritisk radiokanal i Tjeckien för att hon skulle fängslas. Efter att ha släppts bestämde hon sig för att fly tillsammans med sin man och dotter.

– Det var ett svårt beslut, jag visste att jag aldrig skulle få återse det land jag tycker så mycket om.

Flykten tog henne till Malaysia som var det enda landet som inte krävde visum för iranier. Det var också där hon till sist fick beskedet om att hon hade accepterats som fristads¿skribent i Europa.

– Jag hade hört namnet Malmö någon gång men skulle aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle bosätta mig här.

Nu vill hon återigen skriva för det iranska folket. Den här gången helt ofiltrerade nyheter och rapporter. För trots att regeringen försöker censurera internet ser nätaktivister till att det öppnas igen. Samma saker gäller parabolantenner för att ta in nyheter från övriga världen. ¿Polisen beslagtar och människor köper nya.

– Folket törstar efter nyheter om hur det verkligen står till i landet.

Rapporter och nyheter som Naeimeh Doostdar nu vill vara med om att ta fram, och även om hon nu befinner sig i Europa är det samhället i Iran hon vill fortsätta att spegla.

– Idag har journalister nya sätt att få fram information. Jag kommer att vara i ständig kontakt med människor i olika diskussionsforum.

Och poesin i Iran? Hur är det ställt med den?

– Alla iranier är poeter, sägs det. Även de outbildade känner litte¿raturen och poesin och kan förstå och skriva vers. Det finns i vårt blod. Om något händer sprids humoristiska och poetiska sms överallt. Men det finns de som blivit fängslade för det.