Det är kul att Kerstin Åkare blev så provocerad av min artikel, att hon skrev en själv! Artikeln med uppmaningen ”Lär av historien!” (FT 20/6) ansåg Kerstin så ”mästrande” att hon skrev en intressant artikel om hur museernas skildrar kvinnohistoria (FT 27/6). Jag lovar att skriva fler provocerande artiklar – så att Kerstin skriver fler intressanta artiklar.

För det behövs! Tvärtemot vad Kerstin anser, tillhör hon och jag en liten exklusiv skara. En skara som ifrågasätter den traditionella berättelsen av Sveriges förhistoria. En förhistoria vi hjärntvättats med i skolan: Att patriarkatet är uråldrigt. Att Sverige skapades från Mälardalen. Att Uppsala högar är den uråldriga kärnan i detta patriarkala Sverige. Inte ens Mia-Pia Boethius – denna kunniga, insiktsfulla frontfeminist – känner till något annat. Dessutom är många ovilliga – både män och kvinnor – att ta till sig denna nya förhistoria.

Men att kvinnokampen enbart är till för kvinnor är en sekteristisk inställning. Den leder till en återvändsgränd. Museivärlden är ett exempel på varför. De kvinnliga arkeologerna har blivit allt fler. På Västergötlands museum i Skara är 4 av 5 arkeologer kvinnor. Inte ens där är Kerstin Åkare nöjd med hur kvinnornas historia redovisas.

Slutsatsen är alltså att det inte räcker med att kvinnor tar sin rättmätiga plats i det offentliga livet. Det behövs också en förändring av världsåskådningen – det patriarkala paradigmet. För det krävs gemensamma ansträngningar i den allmänna debatten och det offentliga livet (tex museér) av alla dem som vill förändra. Vad inbördes strider leder till är bokstavstriderna inom vänstern på 1970-talet bra exempel på.