Jag viftade inte med flaggor
I onsdags var det det röd dag, närmare bestämt nationaldag. Då skulle vi fira att vi bor i ett så bra land. Men vad är det vi är stolta över? Vad är det som är så bra?
För några år sedan brukade Sverige kallas för ”världens mest jämställda land”. Jag tänker inte reda ut om det stämde just då, utan bara konstatera att det verkligen inte stämmer 2012. För jämställdheten mellan män och kvinnor har försämrats de senaste åren, både löneskillnader och när man tittar på tjejers hälsa. Och det här är inte det enda som står i vägen för att jag ska tycka att nationen Sverige har rätt att fira sin egen förträfflighet den 6 juni.
I Sverige 2012 ökar barnfattigdomen. Vi har i dag 28 000 fler barn som lever i fattigdom än för ett år sedan.
I Sverige 2012 har vi numera skrivit under lagar som Acta, Ipred, Datalagringsdirektivet och FRA. Det är lagar som kontrollerar och övervakar, och tvingar oss att omdefiniera vad ordet privatliv egentligen innebär.
I Sverige 2012 pratar regeringen om grymma diktaturer, men utvisar samtidigt människor till en säker död. Det här var bara ett axplock.
Nej, jag viftade inte med blågula flaggor i onsdags. Först vill jag att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete. Jag vill att människor som flyr undan förtryck och tortyr ska få stanna i Sverige. Jag vill slippa bli övervakad på jobbet och i min hotmail. Jag vill att alla skolor har självförsvar för tjejer. Och jag vill ha en riksdag utan rasistiska partier.
Och när vi väl pratar om nationaldagen och förbättringar så ska vi även ta tillbaka annandag pingst som röd dag. Vem som helst kan räkna ut att 6 juni lika gärna kan vara en lördag: stort nedköp för oss som arbetar eller går i skolan. Slopa arbetslinjen – en viktig punkt på listan.
Förutom det där med annandag pingst så är det här saker som vi kommer fortsätta att kämpa för. I skolan, på gator och torg, på internet och på våra arbetsplatser. Sen, när Sverige är ett land som inte behandlar folk olika utifrån kön, ursprung eller plånbok – då kan jag tänka mig att fira. Först då kan jag se en anledning att vara lite stolt över det här landet.
Tills dess får vi fira att vi vann schlagerfestivalen. Dels vinsten, men framför allt det faktum att Loreens ursprung (och då tror jag inte att det syftas på Västerås) förhindrar ett nationalistiskt jippo till hennes ära. Puh.
Nej, jag viftade inte med svenska flaggan. Däremot tänkte jag på hur otroligt många gånger Euphoria kommer spelas över hela landet. Och jag kommer att le när jag tänker på hur detta kommer att få den där Björn att gnissla tänder av ilska.
