Det som brukar hända med en rörelse som drar många människor till sig är att det nyliberala, kapitalistiska systemet fångar in väl valda delar av rörelsen och oskadliggör det som utmanar rådande system, rörelsen assimileras in i samhället och slutar därmed vara en rörelse med politiska mål. Man blir en subkultur, en målgrupp, en förhoppningsvis köpstark grupp. Det skulle ju faktiskt kunna falla sig så att inom en snar framtid är Coca-cola huvudsponsor för hbtq-festivalen och passar samtidigt på att släppa sin nya storsatsning Coca-Cola Queero – a gayer taste of life. Att Ikea ska ha extra öppet under hela festivalen med namnet Gay-shopping – Kom ut och köp en garderob. Och att alla politiska partier vill vara med, till och med Sverigedemokraterna, som går i paraden med sin nya valslogan: Det är inte könet man blir kär i utan fosterlandet.

Under flera år har vi kunnat följa en utveckling där det vi brukade kalla sexualpolitik alltmer övergår i ett tankebefriat uppvisande av attityder, eller manifesterande av samförstånd: en utveckling som hyllas av dem som gläds åt smulorna från den heterosexuelle mannens bord, men som borde begråtas av alla oss andra.

Hur tråkigt detta än är tycks fenomenet vara epidemiskt. Nästan alla större städer hemsöks numera av en pride- eller hbt-festival. Det handlar allt som oftast om festivaler ovanifrån, som äger rum på heterosamhällets villkor och som blir en del av heterosexuell maktutövning.

Vi vill nu mana till besinning inför den hbt-hysteri som tillåtits breda ut sig i samhället. Vi vill tränga igenom hbt-bruset med en avgörande fråga: i vems intresse sker detta, och på vems villkor? Vi vill dra fram det som sopas under mattan, eftersom det oftast representerar verkligheten bättre än den städade, så kallat representativa ytan. Därför har vi bildat Folkkampanjen mot hbt-festivaler.

Festivalens vilja är att skapa en öppen plattform, ett forum där alla kan mötas på lika villkor, ett regnbågsparaply som alla kan samlas under. Det är hedervärt men också ganska naivt, för all öppenhet bär inom sig ett uteslutande; alla generösa erbjudanden innehåller motkrav; makten tar inte semester. Drömmen om det demokratiska samtalet är visserligen tilltalande, men dröm och verklighet är skilda ting, och vi föredrar att organisera oss med människor som inser skillnaden. Det är därför hedervärt att vilja skapa en jämlik plattform, men allt annat än hedervärt att påstå att man lyckats.

Anspråken i en feministisk, antirasistisk, anarkistisk eller annan nödvändig kritik, riktar sig alltid mot en helhet, och är alltid krävande, annars är de poänglösa. Det går således aldrig att bemöta dessa genomgripande krav på rättvisa med futtiga, politiskt korrekta tillägg. Det duger inte att lägga till ett q till sitt namn och tro att man åtgärdat något. Att posera som LITE feministisk, LITE antirasistisk eller LITE queer är samtidigt att erkänna att man till övervägande del är patriarkal, rasistisk och heterosexuell.

Vi vill lyfta blicken från en slentrianmässig, liberal upprapning av problemen, som i sig hindrar problemens lösning, till en politiskt produktiv och disruptiv formulering av desamma. För att göra det måste vi våga se och synliggöra konflikter. Vi måste alla inse att man inte kan förskonas från maktkritiska ifrågasättanden eller frikännas från politiskt ansvar för sina handlingar bara för att man kallar sig hbt-vänlig eller viftar med en färgglad tygbit.

Allt ni hört om queer är lögn. Den förenklade, populariserade förståelsen av queer är uppenbart farlig och medverkar till en banalisering av det offentliga samtalet och försvårar eller omöjliggör queers segertåg över världen. Att möta någon som är helt okunnig om queerbegreppets innebörd är alltid att föredra framför att möta någon som fått sig dessa förminskande och oskadliggörande skenförklaringar serverade. Vi måste bekämpa dessa fördomar som börjar slå rot, och nå ut med en helt annan, motsatt ryktesspridning. Vi kräver därför att hbt-festivalen erkänner att man inte vet vad q betyder och följaktligen avlägsnar q-et från sitt namn.

Vi i folkkampanjen väljer nu att resa motstånd mot det system som vill absorbera och inlemma. Vi förespråkar istället split och osämja. Vi gör uppror mot alla dem som vill drapera oss i regnbågssjok som effektivt förhindrar våra kroppars och intellekts rörlighet. Eftersom vi inte vill lägga livspussel vid var sitt köksbord utan anser att den politiska arenan är något helt annat och eftersom vi vägrar att uppfatta oss som väljande konsumenter vid hbt-kulturens smörgåsbord engagerar vi oss i kollektiv kamp mot alla hbt-festivaler.

Fotnot: Inlägget ovan är kortat och finns att läsa i sin helhet här: www.folkkampanjen.kamplust.se