Hej! I november förra året blev min vän och jag stoppade av polisen utanför en nattklubb i Växjö, på väg ut för att få luft. Klockan var cirka ett. Strax före oss gick en grupp andra människor – utseendemässigt med ljus hy, och blont hår – ut från nattklubben, och de blev inte stoppade. När min vän och jag, som båda har invandrarbakgrund, gick ut, frågade en manlig polis (totalt var det fyra stycken polismän varav en kvinna) efter vår legitimation. Då svarade jag: ”Varför stoppar ni just oss? För att vi är svarta, eller?” Så svarar den ena av dem: ”Vi kan inte berätta varför”. Den andre säger med en arrogant ton: ”Därför!” och det upprörde mig. Jag svarade till dem: ”Ni är rasister! Jävla poliser!” och hade min kompis inte stoppat mig så hade jag gett en av dem ett knytnävslag, och med stor sannolikhet hade jag fått följa med dem till polisstationen (jag som är emot våld och för fred mellan människor). Å ena sidan är jag vanligtvis lugn och behärskad, å andra sidan är jag en stolt person som därför inte accepterar att bli kränkt.

Vi bor inte i en polisstat. Det råder varken apartheid, nazism eller fascism i det svenska samhället, vad jag vet. Sverige är en rättsstat och i en sådan ska inte polisen ta sig rätten att bete sig på detta sätt mot någon på grund av ens hudfärg, religion, kön, socialklass etcetera. Polisens agerande gentemot min kompis och mig den kvällen strider mot polisförordningen (1998:1558) 4 kap 1§ som kräver att: ”anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet”.

När vi blev stoppade, efter att ha frågat polisen varför vi skulle visa vår legitimation och att jag inte fick ett tillfredsställande svar, tillade jag även att de gärna fick ta blodprov på mig för jag hade varken alkohol eller någon som helst drog i kroppen. Men det ville de inte göra. Då tyckte jag att vi kunde gå vidare utan att legitimera oss för dem men nej, jag skulle visa mitt id-kort för dem.

Med vilken rätt skulle polisen, utan att ge mig någon som helst förklaring, åta sig rätten att slösa min tid på det viset? Jag som ville ha roligt med mina vänner för att kunna koppla av från det omfattande arbete som jag lade ner på mitt pågående examensarbete. Får inte jag gå ut från nattklubben och komma tillbaka när jag vill, så länge det är öppet och när jag redan har betalat för mitt inträde och varit inne en stund? Jag hade inte orsakat några bråk därinne, inte heller provocerat någon. Varför förnedra mig på detta vis? Jag upplever mig ha blivit både otrevligt bemött och diskriminerad på grund av min etnicitet.

Sedan jag kom till Sverige för tio år sedan skäms jag för första gången över vårt samhälle med anledning av polisens bemötande eller snarare brist på bemötande och de svaren jag fick av dem. Som svar till dessa polismän hade jag haft rätt att kräva deras bricknummer samt namn för att på så sätt kunna identifiera dem vid ett senare tillfälle, om det skulle behövas, eller?

Jag är medveten om att polisen har som uppgift, enligt polislagen (1984:387) 2§ bland annat att: ”förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen” samt att ”övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat”, vilka uppgifter jag tycker är hederliga. Men det som jag anser vara ovärdigt är den dryghet med vilken jag bemöttes av de manliga polismännen. För det är värt att lägga till att när jag uttryckte min ilska gentemot de manliga poliserna så var deras kvinnliga kollega väldigt lugn och pratade med mig sansat men i och med att det inte var hon som först stoppade mig och att jag redan hade blivit uppretad av de manliga polismännen så hörde jag hennes röst men jag uppfattade inte hennes ord.

Jag fick reda på, via min kompis, att den kvinnliga polisen hade varit mer lyssnande och förstående då min vän sade till henne att de, som poliser, bör tänka på hur de bemöter människor. All heder åt henne. Min vän var den som lugnade ner mig. Men vad hade hänt annars? Jag hade säkerligen i mitt försök att försvara mig mot polisens förnedrande bemötande, slagit till minst en av dem och jag hade med stor sannolikhet blivit anhållen för våld mot tjänsteman. Vilket skulle då ha förstört hela min framtid, jag som snart är klar med min utbildning och som inte hade stört någon på nattklubben den kvällen. Har polisen 2011 i Sverige rätt att provocera och kränka medborgare på det sättet utan att någon åtgärd vidtas?

Som grädde på moset fick inte jag gå in på nattklubben igen, enligt vakterna därför att jag hade varit våldsam mot poliser så de kunde inte veta vad jag var kapabel att ställa till med därinne. Då frågade jag dem: Har ni någonsin sett mig bråka härinne? Har jag bråkat mot någon eller provocerat någon under kvällen? Men de svarade bara samma sak, att jag inte var välkommen därinne mer den kvällen. I min frustration och ledsamhet med anledning av redogörelsen ovan, har jag inget annat än mina ord som vapen gentemot dem. Därför skriver jag till er och ber er att göra vad ni kan för att poliskåren samt vakter på nattklubben i Växjö drar lärdom av sina misstag.

Med vänliga hälsningar,

Fil kand. i socialt arbete