Klockan är två på morgonen den första maj 2011 och ännu en arbetsdag inleds i svavelgruvan Kawah Ijen, östra Java. Egentligen är det ingen gruva i ordets rätta bemärkelse, snarare en 800 meter djup vulkankrater vars bottenskikt spottar ur sig giftiga ångor som i stelnad form blir till gulskrikiga svaveltackor. Ingen modern teknik används, inga skyddsmasker syns över någon av de 200 arbetarnas ansikten. Indonesiska staten förblir största köparen av det utvunna svavlet. Inga villkor, inga avtal, ingen försäkring. Bara undermålig lön.

Här går jobb i arv från far till son, ofta efter att fadern arbetat ihjäl sig och avlidit i sviterna av daglig inandning av giftiga gaser och kroppsslitage (”bäraren” släpar 70 kilo på ryggen de fyra kilometerna ner till fabriken) . Barnen ser sig ofta tvingade ner i svavelgruvan för att bidra till familjeförsörjningen, somliga man träffar är 19 år och har redan varit här i tio år. Deras största önskan är att deras egna barn ska slippa underkasta sig ”bärarens” hårda arbetstillvaro.

På arbetarnas dag bjuder tåget av arbetare med 70 kilo på ryggen i bergig terräng på en skarp kontrast mot den glada helgdagen i Sverige, där banderoller och Internationalen sprider en känsla av solidaritet och gemenskap. I Kawah Ijen är orden: ”Arbetarnas dag? Vad är det, vi arbetar ju varje dag.” Arbetet som något destruktivt, något som raserar mer än bygger, splittrar mer än förenar.

Första maj förblir en vital högtid inte bara för arbetarrörelsen och politiska strömningar som slåss för jämlikhet och demokrati på arbetsmarknaden, den bör i högre utsträckning användas som en påminnelse om de enorma vinningar som gjorts i Sverige. Men framförallt bör arbetarnas dag än mer utnyttjas som en katalysator för ökad solidaritet med de miljontals kvinnor, män och barn för vilka arbetet inte är språngbrädan till utveckling och förändring - utan blott den hårfina gränsen mellan liv och död.

Klas Lundström

[email protected]