Barnen betalar Portugals EMU-nota
En insändare i dagstidningen Diario de Notícias (27/7) sätter fingret på vad som alltmer har blivit en kollektiv (desperat) känsla i Portugal: ”Premiärminister Passos Coelho uppmanar folket att avgå. Det gjorde Salazar också.” Har Salazars politiska arv återuppstått snart 40 år efter nejlikerevolutionen? Det finns de som tror det.
I en annan del av tidningen står det att läsa: ”Vi vill ha sol, öl och motorcyklar.” Artikeln handlar om ett årligt motorcykelrace i södra Portugal. Två män diskuterar artikelns underliggande tema: eurokrisen. Den äldre mannen ser tesen som artikelförfattaren vill få fram ur folklagren – den att portugiser inte ser problemen med den ohållbara ekonomin utan vill fortsätta lapa sol, dricka öl och leva på lånade pengar – som krisens själva grund, dess epicentrum, dess mörka innandöme. Den yngre mannen håller inte helt med, och försöker lyfta fram sina argument som landar i realpolitikens räkenskaper där den skuldsatte lånar sig ur skulden. En kris, miljontals analyser. Alla har rätt.
Portugal befinner sig längs den märkliga tvåfiliga motorled där mycket minskar: antalet arbetstillfällen, människors ekonomiska rörelseutrymme. Hoppet inför framtiden grusas i IMF:s och EU:s krav på nedskärningar och indragna politiska löften. På andra sidan vägen, på väg uppåt: klyftorna, trappstegen mellan den rike och den fattige. Alltfler är beroende av socialbidrag. Kyrkorna fylls numera inte blott på grund av ett gemensamt sökande efter svar, de andliga templen är i dag även den bästa platsen att gå till för att få sig en bit mat och något att dricka.
Men det kanske mest flagranta exemplet på att landets ekonomi är i trasor är barnfattigdomen som breder ut sig i krisens spår. Barnens värld krymper. Det är, krasst uttryckt, en realistisk politisk prioritering. Barn är inga väljare, de har ingen röst i debatten. Priset är högt: från och med hösten 2012 läggs 239 grundskolor ned. Åtstramade anslag till offentliga skolor är regeringens brutala om än cyniska förklaring. Lärare förlorar sina jobb, barnen flyttas till andra skolor, ofta längre hemifrån.
Ett illavarslande kretslopp har inletts för två världar – såväl barnens som de vuxnas. Större klasser och färre lärarjobb att söka. Beslutet är även fullt logiskt sett ur Portugals politiska tradition; den befäster landets historiska maktkonstellation, en uppdelning mellan nord och syd. Merparten av de skolor som stängs återfinns i norr, bland arbetarklass och politiskt mer marginaliserade och mindre högljudda regioner. Södern, alltjämt hemvist för mäktiga markägare, intellektuella röster och sedd som det rikare hörnet, klarar sig bättre. Det vittnar inte lika mycket om politisk desperation som kallt beräknande politik. I Portugal är det barn och redan socialt trängda samhällsgrupper som ska betala för de misstag som EMU-kartellen begått med öppna ögon.
En man i Lissabon ser, förståeligt nog, på krisen med konspiratoriska glasögon: ”Det är klart att krisen är planterad. Det märks, ingen politiker är så dum och begår de misstag som våra politiker har gjort utan att ana konsekvenserna. Och eftersom samma misstag görs i land efter land i EU skönjs ett mönster. Ekonomiska kriser dimper ner med allt jämnare intervaller. Det är, tror jag, för att de ska finna argument för att skära i välfärden. Och inskränka demokratin.”
Klas Lundström
<h2>Klas vill tipsa om Daniel Sjölins program i Sommar i P1. En timmes analys om bland annat ordbajseri, klass och Ny Demokrati.</h2>