Det var en fredag i en förort i södra Jakarta. Män med bönemattor i händerna på väg hem efter fredagsbönen. En kvinna hade bjudit på kaffe i en närliggande ¿kiosk. Hon muttrade skeptiskt åt männen. ”Saudis”, viskade hon. Männen var indoneser, vad kvinnan syftade på var moskén (som även inhyser en koranskola), finansierad och styrd av Saudiarabien.

I Indonesien är saudiska intressen djupt förankrade, förklädda till politisk goodwill. Från högsta politisk ort är landets intressen i bland annat Indonesien tydliga: ett säkrande av tillgång till mat genom uppköp av brukbara marker, så kallad land grabbing. Men Saudiarabiens intressen slutar inte där, de är även av ”strategisk” art; genom investeringar i exempelvis jordbrukssektorn med generösa oljeavtal och student¿stipendium i gengäld hoppas landet på att etablera sig som en långsiktig partner och möjlig politisk kompass.

I tredje världens sociala periferier är det arbetet redan långt gånget: det saudiska kungahusets investeringar pumpar inte bara upp olika radikala milismuskler världen över. I Indonesien har konservativa och förmögna organisationer med nära band till det saudiska kungahuset öppnat strategiska läro¿säten i hörn där hoppet sedan länge flugit sin kos. Fastän lärosätena officiellt byggs som en garant för trygghet, stöd och kostnadsfri utbildning blir det saudiska inflytandet på längre sikt säkrat i politiskt avskurna hörn.

Undervisningen har den saudiska statsideologin, wahhabismen, som ledstjärna, och världsbilden med Saudiarabien som i särklass bästa politiska modell blir alltfler marginaliserade indonesers enda utbildningsalternativ. Är omständigheterna snarlika i svenska moskéer finansierade av saudiska medel? SVT:s Uppdrag granskning berörde ytskiktet av Saudiarabiens intressen i svenska moskéer i sitt reportage den 17 maj. Ett uppföljande inslag bör gräva vidare i det saudiska kungahusets globala intressen i de andliga rummen.

Wahhabismen är en konservativ och strikt tolkning av människa, samhälle och islam som enbart gynnar fåtalet (läs: kungafamiljen). I Saudiarabien fängslas oliktänkande, den som begår äktenskapsbrott avrättas och oljepengar används för att sprida wahhabismen världen över. Ett effektivt sätt är att sponsra olika moskébyggen med några effektiva motkrav: bland annat att sponsorerna får utnämna imam.

Är tillvägagångssättet detsamma i Sverige, är hårdföra imamer som lär ut wahhabismens abc ett växande antal? Vad innebär det i så fall för maktbalansen inom den svenska muslimska minoriteten? Det är på tiden att frågorna ställs, saudiska politiska och religiösa intressen har ingenting i demokratiska moskéer att göra.

Men debatten är en snårskog. Fallgroparna många. Det finns allehanda intressen av en granskning av Saudiarabiens andliga export. Andra muslimska grupper ser inte med blida ögon på det saudiska inflytandet över svensk-muslimska samfund, inte heller islam¿fientliga strömningar i riksdagen med sverige¿demokraten Kent Ekeroth i spetsen. Ekeroth har flera gånger lyft frågan om saudiska pengar till moskébyggen, till synes av oro för det demokratiska underskottet, men de bakomliggande motiven förblir med största sannolikhet Sverige¿demokraternas rädsla för islam.

Den retoriken gör ingen lycklig, än mindre erbjuder den någon konstruktiv analys av maktförhållandet i saudiskt sponsrade moskéer i Sverige.

Klas Lundström