Vill vi ha en utbildningsindustri?
Det infinner sig nu ett nytt läge på friskolemarknaden. Små aktörer köps upp av koncerner och allt färre barn går i kommunala skolor. Widar Andersson, socialdemokrat och friskoleförespråkare välkomnar det industriella tänkandets fördelar. Men är det verkligen en utbildningsindustri vi vill ha, frågar sig Peter Lorentzon.
Första sidan av Dagens samhälle (nr 5/2012) domineras av en datorspelsfigur. En figur med ett stort gap som äter upp mindre runda cirklar. Texten lyder ”AC Man en omättlig skoljätte”. På ett helt uppslag i tidningen presenteras sedan vad som händer på ”skolmarknaden” under rubriken ”Jättarna tar över marknaden”.
Tre tendenser utskiljs för denna marknad. Den första är att friskolornas andel av marknaden ökar på kommunernas bekostnad. Under de senaste fem åren, när elevkullarna totalt sett minskat i grundskolan, har friskolorna ökat där med 30 000 elever och kommunerna minskat med 140 000. På gymnasierna har friskolorna ökat med 45 000 och kommunerna minskat med 15 000 elever. Sammantaget går idag 88 procent av eleverna i grundskolan och 76 procent av gymnasieeleverna i kommunala skolor. Det totala elevantalet är 886 000 i grundskolan och 386 000 i gymnasiet.
Den andra tendensen är att de stora skolkoncernerna ökar, framförallt sker det på bekostnad av de kommunala skolorna. Academia är den i särklass största koncernen med 161 skolor och 35 500 elever. Nummer två är John Bauer med 34 skolor och 13 100 elever. Att notera för Academia är att de behåller namnen på de företag de köper upp. ”Det är mer smakfullt än att smälla upp samma logga på alla. En grundtanke med friskolor är ju öka valfriheten”, som man säger i en intervju. Totalt går 93 000 elever i de tio största friskoleföretagen. Academia ägs av riskkapitalbolaget EQT och John Bauer av det danska företaget Axcel, också det ett riskkapitalbolag.
Den tredje tendensen är att de stora företagen tar över allt fler mindre skolor. ”Många tidigare entreprenörer börjar bli gamla och är beredda att sälja nu. De kommer inte orka”. Den växande kontrollen gör det svårt för dem att klara sig själva. Kraven har blivit så extrema, ”det är väldigt petitessigt”, som det står i artikeln.
Vad vi kan förvänta oss är således en fortsatt expansion av privata vinstdrivna skolor och att allt färre av dem kommer att dominera marknaden. Det blir en klassisk industriell utveckling och koncentration, genom uppköp och egen tillväxt.
Denna utveckling välkomnas av den alltid lika entusiastiske Widar Andersson i Dagens samhälle (nr 7/2012). Rubriken för hans inlägg är ”Friskolornas industriella tänkande”. Widar Andersson presenterar sig inledningsvis som ”aktiv socialdemokrat (riksdagsledamot, kommunpolitiker, politisk redaktör) å ena sidan och som aktiv friskoleit (medarbetare i Kunskapsskolan; styrelseordförande i Söderbaumska skolan, i Vittraskolan, i Friskolornas riksförbund; ordförande i Academia advisory board mm) å den andra sidan”. Han uttrycker sin entusiasm över det som händer: ”Det pågår något som skulle kunna kallas för en industrialisering inom den privata utbildningsbranschen. Det är en hoppingivande utveckling. Industriellt tänkande är det som har byggt Sverige starkt. Industri är synonymt med smarta processer, noll-felattityder, produktförädling, nära samarbete med kunderna, bra löner och anställningsförhållanden för medarbetarna samt resultatinriktat ledarskap.”
Borta är talet från 90-talet om att friskolorna skulle skapa alternativ pedagogik, ge möjligheter för entusiastiska och kreativa entreprenörer etcetera. Nu är det rationell stordrift som gäller. Argumenten har verkligen skiftat, för att uttrycka det milt.
Widar Andersson diskuterar också vinsten. Han beskärmar sig över att det från ”mer vildsint vänsterhåll gärna framhålls att vinst i ett friskoleföretag är stöld från skattebetalarna. Vilket det knappast är. Utan friskoleföretagens verksamhet hade ingen vinst uppkommit ur den av kommunen bestämda skolpengen. Är vinst i ett företag stöld så är i så fall underskott i en förvaltning också stöld.” Förstå den logiken den som kan!
Widar Andersson avslutar sin artikel stilenligt. ”Kvalitet och resultat ska vara helt avgörande. Med den utgångspunkten formade den svenska modellen en konkurrenskraftig tillverkningsindustri. Samma utgångspunkt kan nu forma en konkurrenskraftig utbildningsindustri. Det har vi och våra barn allt att vinna på.” Och, skulle man vilja tillägga, framförallt ägarna har allt att vinna, bokstavligen.
Man undrar vad lärarna och deras fackföreningar säger om att bli arbetare i en ”konkurrenskraftig utbildningsindustri” och att de ska skaffa sig en ”noll-felsattityd” och syssla med rationell produktförädling. Vad säger de andra friskolevännerna inom S och MP om Widar Anderssons visioner? Har han inte i sin entusiasm och vilja att gilla läget och vinster den här gången gått för långt?
