Klassrummet
Varenda gång jag träffar någon av mina klasskamrater från grundskolan så pratar vi om det.
Det blir inte så ofta men varenda gång kommer samma ämnen upp. Det spelar ingen roll vem av dem jag råkar på eller hur länge det var sen vi sågs. Trots att vi lever olika liv har vi som vuxna det gemensamt att vi har svårt att förstå hur saker och ting bara kunde få vara år ut och år in då vi gick i skolan. Att vår lågstadielärarinna var så fruktansvärt elak mot vissa barn. Att det fanns en tjej som var mobbad i nio år vilket alla klasskamrater, lärare och föräldrar visste men ingen försökte göra något åt. Men den där tjejen hade i alla fall en mamma och syskon och mat och rena kläder. En pappa hon träffade ibland på helgerna.
Så var det inte med F. Det är F som vi pratar mest om nuförtiden. Han bodde ensam med sin pappa i ett hus ute i skogen. Han tvättade sig inte och var alltid klädd i smutsiga kläder. Han fick inte ordentligt med mat och var för det mesta ensam hemma, eftersom hans pappa alltid jobbade sent. Han klarade inte av den vanliga skolan utan tillbringade den största delen av sin skolgång med olika hjälplärare. Vi mobbade honom förstås, en del av oss mer, andra mindre.
Hans status i klassen var lika med noll men han var snäll och jag fick aldrig intrycket av att han inte kunde lära sig något, utan att han mest var okoncentrerad. På högstadiet blev F:s misär uppenbar. På väg in i tonåren stank han av svett och hade alltid flottigt stripigt hår. Redan då pratade vi i klassen om hur hemskt vi förstod att han måste ha det. F:s enda kompis tog med sig schampo och hjälpte honom tvätta håret ibland efter gymnastiken. Han hade förstås inte gympa-kläder som vi andra utan använde samma solkiga t-shirt och underkläder och sockor på idrottslektionerna som annars.
Det är och förblir fullkomligt obegripligt för mig att ingen vuxen grep in. Varför ringde ingen socialen? Kunde inte F:s pappa fått stöd på något sätt? Varför var det ingen lärare som försökte stoppa mobbningen som pågick år ut och år in?
Det här tilldrog sig inte i något slags etnifierad storstadsslum där vi så gärna placerar alla problem vi vill distansera oss från, utan i ett mindre samhälle i lantlig omgivning där det bodde alldeles ”vanlig” svensk arbetarklass och lägre medelklass och senare på en högstadieskola i en mycket ”vanlig” medelstor svensk stad under 80-talet.
Jag tänker på det varje gång media rapporterar om social misär i Sverige och om vanvård av barn. Det brukar ofta omskrivas inte bara med bestörtning utan också med häpnad och förvåning, kanske till och med som något nytt. Något sådant kan väl knappast ha existerat i Folkhemssverige, eller? Jag önskar så att det vore nytt. När jag hör om de mobbningsplaner som i dag finns på skolor tänker jag ”tack å lov att de i alla fall finns även om de inte helt fungerar”. Tack å lov att så många föräldrar i dag verkar vara ”besvärliga” och att det inte längre är okej med lärare som är elaka mot barn eller att mobbning inte ses som en naturlig del av skolans värld.
Men att barn omhändertas av de sociala myndigheterna är förstås oerhört dubbelt och långt ifrån alltid en lösning på problem. Jag minns nämligen också alla de fosterbarn som passerade revy på vår skola för att det ansågs idylliskt att växa upp på en hästgård på landet. Av någon anledning fick de aldrig vara kvar. Fosterbarn som redan hade en massa skit med sig från början skickades undantagslöst vidare efter ett eller två år. Varför? Var barnen så besvärliga eller fosterföräldrarna så naiva att de aldrig visste vad de gav sig in på?
Jag har inga svar och jag förstår det inte men måtte vi aldrig sluta prata om det.
<h2>Nina Gren är socialantropolog och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>
