I somras flyttade en bekant tillbaka till Stockholm från USA. ”I Sverige är ju alla ändå socialdemokrater” skrev hon på Facebook. Jag like-ade, men tänkte i nästa ögonblick nej. Alla är inte innerst inne socialdemokrater längre (om vi nu någonsin var så överens som vi trott).

I Sverige tycks ingen längre vara överens om någonting. Sverige är polariserat och fyllt av konflikter. Om vi hårdrar det: Det är radikala feminister mot radikala manschauvinister. Det är de mångkulturella mot de rasistiska, islamofoberna mot islamälskarna, landsbygden mot storstaden, de som koncentrerar sig på det nära, lokala och de som koncentrerar sig på det globala. De som kritiserar Sverige och svenskarna för att inte vara svenskt och svenska nog och de som tvärtom önskar sig lite mindre av det svenska eller en ny svenskhet. De som känner sig hotade av att använda nya ord som ”hen” och de som välkomnar den sortens förändrat språkbruk. Och allt där emellan.

Sverige är killarna som åker ”hem” till Syrien eller Somalia för att slåss likväl som de värnpliktiga på väg till Afghanistan för att slåss. Sverige består av skiljelinjerna mellan barnen som går på friskolor och de som går i kommunala skolor, de vuxna som använder Rut-avdrag och de som inte har något att dra av för. De som håller på att jobba ihjäl sig och de som är långtidsarbetslösa. Det senaste året har vi skrikit på varandra och hat-bloggat om varandra. Det verkar som om våra bilder av verkligheten är totalt olika, som om vi inte längre kan mötas och vara överens om någonting. Den svenska samhällsdebatten utgörs just nu av väldigt mycket ”dom” och väldigt lite ”vi”.

Kanske behövde vi alla dessa konflikter och allt detta gapande under 2012. Kanske behövde vi lyfta på locket och bli mer medvetna om våra skilda åsikter. Men vad gör vi med den vissheten? Hur går vi vidare? Och vad håller egentligen ihop oss?

Om vi inte nöjer oss med eller litar på att våra folkvalda ska fatta politiska beslut som stävjar polariseringen i samhället måste vi börja med oss själva. Jag är inte så säker på att det är värderingar och normer eller moral som utgör början till det gemensamma. Gemensamma värderingar kommer snarare efterhand. Men vi behöver föreställningen om det gemensamma, om att vi hör ihop, och vi behöver vardagen. Vi har en vardag ihop antingen vi vill det eller inte. Det är här vi stöts och blöts. Det är i vardagen vi byter ett par ord eller tiger. Vi hälsar på varandra, håller upp en dörr eller låter bli, blir vänner eller älskare, fiender eller kollegor eller skolkamrater. Eller förhåller oss likgiltiga inför varandra. Allt vi gör mot varandra och för varandra utgör det viktigaste kittet i det som är ett samhälle. Vi väljer i vår vardag genom att skapa olika sociala relationer, genom olika handlingar. Vi måste göra så gott vi kan för att leva ihop trots våra olikheter, trots att vi inte gillar alla människor omkring oss eller accepterar deras åsikter eller livsstil, trots att vi inte är ense med alla. Istället för att twittra ut vårt hat måste vi leva tillsammans och skapa en fungerande vardag.

En dansk utrikeskorrespondent skrev om förvåningen i USA över den skandinaviska bristen på förståelse för att andra människor kan uppleva sig som kränkta. Det är nämligen inte en rättighet att kränka andra människor. Låt mig föreslå att vi tänker lite mer ”New York” (efter att brottsstatistiken gick ner ska tilläggas). Staden där folk får se ut som de vill, tänka som de vill, leva tillsammans. Ja, jag önskar mig faktiskt lite mer ”New York”.