En medelåldersman med renrakat huvud, iklädd kostym och halvöppen, skrynklig skjorta. Han stirrar in i tv-kameran och pratar på från andra sidan rutan om förvirringen bland dagens danska män. De vet tydligen inte längre vilka de är. Och i all denna förvirring säger mannen att kvinnokroppen törstar efter att bli beskriven. Ja, han säger faktiskt så: ”Törstar efter att bli beskriven”.

Ett mörkt rum med en upplyst soffa. Två män som sitter bekvämt tillbakalutade. De sitter tysta och väntar. En kvinna kommer in. Hon har en svart sidenmorgonrock på sig. Hon låter den falla och står naken framför de två männen. Så påbörjas ett samtal mellan männen. Kvinnan är tyst. Hon ler ibland en smula åt vad männen säger, har någon gång svårt att hålla sig för skratt, men har fått order om att inte prata. Då och då blir hon vänligt tillsagd att ta några steg åt ena eller andra hållet eller att vända på sig. Samtalet mellan männen pendlar mellan pikstorlek, hur man blir bra på att få tjejer i säng (är det en medfödd gåva eller gäller det bara att vara bestämd?) och kvinnans kropp framför dem. Är hennes bröst kanske en aning för stora för männens händer att omsluta? Är hennes ärr på magen från ett kejsarsnitt?

Det är svårt att inte se det sexistiska i det danska tv-programmet Blachman. I svensk media har det rapporterats om tv-programmet som Den Stora Skillnaden mellan Danmark och Sverige. Landet Annorlunda. Det oborstade Danmark. Lite gemyt, lite gapigt, lite gladporr och ett par öl på det. Men Blachman delar Danmark. ”Sådan skit ska inte våra licenspengar användas till”, skriker ena halvan. ”Äh, det är väl inte så farligt”, menar den andra. Det är ju billig tv på mer än ett höhö-aktigt sätt; produktionskostnaderna är inte direkt skyhöga. Argumenten från producenten att den nakna kvinnokroppen skulle vara på väg att bli tabu känns inte riktigt trovärdigt vare sig i Danmark eller Sverige.

Även om man kan sätta frågetecken vid om danska män är i kris visar programmet att någon sannerligen är det. Programledaren Thomas Blachman är nyskild och med stora ögon säger han mot kameran att han är mer kvinna än någon dansk kvinna någonsin varit. Tillintetgjord av sin före detta fru. Identitetslös. Han säger att en man dör då han blir lämnad av sin kvinna. (Eller är allt bara knep för att få brudar?) Männen Blachman hittills har intervjuat protesterar mot hans beskrivning av Danmark som ett avkönat, ”piklöst” samhälle. Till skillnad från Blachman försöker de lite tafatt kommunicera med de nakna kvinnorna de ska betrakta. Programupplägget framstår som en anakronism från ett land som inte längre är Danmark.

Men visst finns det skillnader mellan Sverige och Danmark när det gäller genusrelationer. Jag har till exempel svårt att tänka mig att jag skulle komma in på ett bibliotek på ett svenskt universitet för att upptäcka att den manliga bibliotekarien har datorn full med porr. Det hände mig i Danmark. Karln bad inte ens om ursäkt, utan sa ”ja, här var det några söta flickor”. Eller de män som ställer mig som kvinna och svensk mot väggen och anklagande slänger ur sig ”ja, ni har ju förbjudit sexköp” utan att riktigt förklara varför det skulle vara ett problem. Eller drar smått sexistiska skämt jag trodde tillhörde en utdöende generation.

En finsk manliga bekant i Köpenhamn kallar jämställdheten i Danmark en fernissa. Han menar att om man skrapar lite på ytan kommer helt andra relationer och attityder fram. Danska fäder tar ut mindre föräldraledighet än i Sverige och efter en separation tar väldigt få halva vårdnaden om sina barn utan träffar dem under veckosluten. Frågan är dock vad som är mest fernissa: vad danska män gör eller inte gör eller det lite högljudda orerandet. Till vardags är de danska männen nämligen som svenska män är mest. De skyndar sig från jobbet om eftermiddagarna för att hämta ungarna på dagis. Inte särskilt annorlunda.