Den tunga uråldriga dammsugaren. Varför i hela fridens namn har vi inte skaffat en ny? Jag kryssar mig fram mellan möblerna. I det försiktiga vårljuset suckar jag över golven som borde slipas om och väggarna som borde målas. Tänker att man borde storstäda: skrubba de förbannade golven, skura väggarna på knä, putsa fönstren. Ja, ödmjukt gå ner på knä inför vardagens futtiga men outhärdliga smuts. Skrubba i sitt anletes svett. Att man åtminstone borde dammsuga oftare när man har katt. Det är katthår överallt. Mitt dåliga humör väller upp som en vulkan. Jag väser till sambon som ligger och läser på sängen: ”Hur länge ska du vila dig egentligen?” Ångrar mig med en gång. Biter mig i tungan medan jag fortsätter släppa runt på dammsugaren.

Hem. Detta undflyende ord. Jag tänker mig att det både är den konkreta platsen där vi lever och skapar vardagsrutiner och den abstrakta idén om trygghet och kärlek och tillhörighet. ”Hemma är platsen där vi skapar minnen”, sa en vän.

Jag minns Zaynabs dagliga rutiner. Lite gnäll där också minsann. Sopa hårt och rytmiskt över stengolven och sedan på med kokhett vatten och massvis av rengöringsmedel. Skrubba, skrubba för att bli av med sand och grus från flyktinglägrets oasfalterade gator. För att hålla sig sysselsatt, bli av med oron. Fram med en skrapa för att föra vattnet ut till golvbrunnen i badrummet. Så blir vi ordentliga människor, jag och Zaynab. De rena hemmen som speglar den rekorderliga kvinnligheten mer än manligheten och vår höga moral. Gränserna för det som är vårt och det som inte är det. Förfallet och fördärvet vi försöker hålla borta. Smutsen som inte har så mycket med bakterier att göra som vi gärna vill tro utan om saker på fel plats. Lera på stövlar är inte så smutsigt som lera på köksbordet. Kattsand i kattlådan är äckligt men inte så äckligt som kattsand i sängen. Hårstrån på huvudet är helt okej medan hårstrån i maten bara känns fel.

Hemmen vi mister och försöker återuppbygga. Bomberna som faller över människors hem. Kanske i Syrien. Utspridda kläder, leksaker, köksredskap. Synen av sönderslitna hem med alla saker som påminner om dem som bodde där är nästan enklare att greppa än sönderslitna kroppar. Halva hem. En bortsprängd vägg till en lägenhet som halvt om halvt hänger i luften. Betraktarens ögon som inte borde få se in i detta privata, in i det som var ett hem. Inte utan att ha blivit inbjuden av dem som bodde där i alla fall. Inga barn, inget matos, ingen tv som slentrianmässigt står på. Blir jag så illa berörd för att det påminner mig om sårbarheten i mitt eget liv, i allas liv? Inlevelseförmåga är både en plåga och en tillgång.

Är det lättare att förstå det överväldigande och tragiska i att någon mister sitt hem i en villabrand i Skövde än att någon mister en hel värld i Somalia? En förlorad värld av anhöriga som dödats och försvunnit, av jobbet som det är för farligt att gå till eller som inte längre finns kvar, hemstaden det inte längre går att orientera sig i. Ja, det är nog så.

Om du nu har begåvats med dålig fantasi och inte kan föreställa dig krigets kaos långt där borta, kom i alla fall ihåg detta hoppfulla: de allra flesta människor försöker igen och igen att återuppbygga sina hem, skapa nya hem. Vi söker oss alla till vardagens rutiner, tar tag i städningen, samlar på oss nya grejer. Håller kaoset och sårbarheten stången.