Skapande kvinnor sällan subjekt i film | Fria.Nu
Fria Tidningen

Skapande kvinnor sällan subjekt i film

Konstnärsromanen som genre lanserades någon gång på 1800-talet i enlighet med tidens sant romantiska uppfattning av konstnären som ett särpräglat geni med tillgång till en högre verklighet. Denna bild är fortfarande dominerande i dagens skildringar av människor med så kallade konstnärliga yrken.

Det är också den tanken som ständigt formuleras i filmen My week with Marilyn, som handlar en filminspelning och en ung produktionsassistents möte med den stora filmstjärnan Marilyn Monroe. Genibegreppet ventileras frekvent filmen igenom. Männen (den unge assistenten och motspelaren Laurence Olivier) stirrar på filmduken och förundras över hur verkligt stor Marilyn är som skådespelerska och konstnär, när hon väl efter många om och men får till det.

Vi skulle med andra ord kunna ha att göra med en klassisk konstnärsskildring. Det vill säga om filmen hade gjort minsta ansats att visa Monroe enligt kärnan i föreställningen om det romantiska konstnärsgeniet, som ett skapande subjekt istället för ett skapat objekt. Sorgligt nog blir filmen istället ett skolboksexempel på hur många av de gamla romantiska genivurmarna såg på kvinnan: ett objekt och en projektionsyta för mannens visioner.

Det är möjligt att ambitionen med filmen är att ironisera över objektifieringen, men i så fall faller ironin platt. Det slutliga intrycket blir nämligen att Marilyn, trots att motsatsen gång på gång hävdas, är allt utom en särpräglad konstnär. Hon framstår som ett förvirrat barn som när det kommer till kritan inte tycks bry sig det minsta om sitt skådespeleri (trots att hon i verkligheten gick in hårt för att studera ”method acting” och slipa på sitt hantverk).

Det enda filmens Monroe vill är att älskas som en ”vanlig” tjej och få barn. Och männen som i ena stunden hyllar Marilyns skådespeleri avslöjas snart av sina våta blickar.

För de tycker utan tvivel mest om filmstjärnan när hon är i underläge: när hon är sjuk av piller och blöder i ett missfall, när hon kryper ihop hos dem som en hjälplös liten flicka. Den mest förnedrande scenen kan vara den där blott 23-årige assistenten Colin med myndig stämma erbjuder sig att ”rädda” Marilyn från den karriär som gör henne så olycklig. Och i slutet är det hans röst som reducerar den världsberömda filmstjärnan till en musa och en ”famn”.

Så kallade biopics, filmade fiktiva biografier, är populära nu. De skulle knappas vara ett fenomen utan den romantiska konstnärs-diskurs som de bygger på. Ändå, eller kanske just därför, tycks det fortfarande vara mycket svårt att porträttera en kvinna som ett skapande subjekt. Den några år gamla filmen Frida (2002) om mexikanska Frida Khalo balanserar hela tiden på gränsen till att handla om Diego Rivera och äktenskapet istället för om Khalos egen konst.

Ett relativt uppfriskande exempel i sammanhanget är La Vie En Rose som skildrar den franska vissångerskan Edith Piafs liv. Tonen sätts redan i början när en ung, kaxig och överförfriskad Piaf förklarar sitt sällskap att hon inte bryr sig om deras dumheter ”eftersom hon är en konstnär”. Och i denna film får man faktiskt känslan av att i Piafs liv är det konstnärliga skapandet störst.

Tyvärr är skildringar av den sorten sällsynta. Det finns en tragisk ironi i det faktum att en film som ska hylla en konstnär som i decennier stått i skuggan av sin man, den store muralmålaren, hela tiden är på väg att gå i fällan att framställa hennes konst som blott en produkt av de känslor han väcker hos henne.

Lika ironiskt om än föga oväntat är det att en film som ska visa vad objektspositionen gör med kvinnor (i det här fallet Marilyn Monroe) inte för ett ögonblick kommer förbi det objektifierande blidspråk som formligen tycks vilja äta upp den nakna aktrisen där hon ligger, ständigt lika utsatt och sårbar.

Uppenbarligen är det lika svårt i dag som på 1800-talet att se kvinnan som en skapande individ, och uppenbarligen är det lika svårt nu som på Marilyns tid att med kameralinsen ge kvinnan någon annan position än objektets, den sedvanliga projektionsytan för männens lust och drömmar.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Kärlek, språk och Karin Boye

Brevväxlingen mellan Karin Boye och Ruth Kjellén Björkquist får liv i ny roman. Fria träffade dess författare Elisabeth Hjorth.

Fria Tidningen

Lina Wolff har tilltro till läsaren

Lina Wolff från Hörby hämtar inspiration till sitt vindlande berättande i den latinamerikanska litteraturen. Hon är aktuell med romanen De polyglotta älskarna.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu