Skådespelaren Evin Ahmad slog igenom på bred front i våras med huvudrollen i filmen Dröm vidare, en mörk men öm historia om systerskap, rasism och klass. Hon har tidigare bland annat medverkat i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött och tv-serier som Blå ögon och Beck. Nu debuterar hon även som författare. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är historien om en fattig uppväxt i Stockholmsförorten Akalla och en klassresa in i teatersverige, berättad i prosalyriska episoder. Där finns föräldrar som utslitna av arbete inte orkar le längre och en kär vän med stora drömmar som går under.

Hur väcktes tanken om en bok?

– Eftersom mitt jag är ständigt i förändring och eftersom jag tror att jag hela tiden konstruerar mina minnen så skulle jag i dag beskriva mig själv som en icke -skrivande person. Men för en månad sen fick jag en gammal bok jag hade när jag gick i 6:an där jag har skrivit hur mycket som helst. Ganska deppiga saker, en av novellerna handlar om en ung tjej med ätstörningar. Jag själv har aldrig haft det, så det är intressant hur jag redan då har lekt med fiktiva berättelser och använt mig av min fantasi. Men som svar på din fråga var det nog aldrig en medveten plan att skriva en bok. Boken kom till mig istället.

I boken beskrivs en far med skådespelardrömmar som vill spela Dostojevskij-dramer men som (om han alls hade fått spela) förmodligen hänvisats till rollen som ”Comviq-blatte” (efter den stereotypt jovialiska kioskägaren i Comviqs reklamfilmer).

Jag frågar om hon själv varit orolig över att placeras i och fastna i en viss typ av roll, att som rasifierad inte erbjudas andra roller än sådana som gestaltar socioekonomisk utsatthet och rasism.

– Självklart fanns det en sån rädsla i mig. Men samtidigt, om du kollar tillbaka på mina två år efter scenskolan har jag gjort så oroligt många olika roller främst inom teatern då. Den som måste kan säkert placera in mig i ett fack, men den som tänker längre skulle se det som omöjligt.

När jag intervjuade författaren Eija Hetekivi Olsson sade hon att vilka som ”får” och känner att de har ”rätt” att kalla sig författare har med klass att göra, och att hon själv aldrig kunnat eller velat identifiera sig med det ordet trots flera framgångsrika böcker. Jag undrar om Evin Ahmad känner igen detta, och om det är likadant med skådespeleri.

– Tyvärr kan det ligga något i det. Jag vill inte kalla mig själv för författare för jag har för stort respekt för hantverket. Att vara en författare handlar om att du har jobbat så pass mycket med hantverket att du kan kalla dig själv för det. På samma sätt som jag i dag känner absolut att jag kan kalla mig själv för skådespelare efter som jag tränat så mycket. Men helst av allt vill jag kalla mig själv för en berättare. En person som berättar något på olika sätt: genom text, film, kropp, ljud och så vidare.

Ahmad kommer inte att presentera sin debut på bokmässan. Liksom flera andra författare väljer hon att bojkotta den på grund av Nya Tiders närvaro. Medan en del debattörer har framställt det som en slags skyldighet gentemot yttrandefriheten att delta och Jan Guillou raljerande sagt att de som bojkottar är de som ändå är helt okända, har hon i en tidigare intervju påpekat de olika förutsättningarna för en vit majoritetssvensk och för någon som rasifieras och därmed hotas direkt av nazisters närvaro.

– Varför ska jag förstöra en sån vacker del av mitt liv som att ge ut en debut bok med folk som vill mig och dom jag älskar ont? säger hon.

I boken skriver du mycket om mötet med en akademisk medelklass som koketterar med att vara ”fattiga bohemer”. Finns det en självbild hos den kulturutövande medelklassen att man är progressiv och öppensinnad som gör att det är svårare att konfrontera och adressera den rasism och homogenitet som finns där?

– Jag kan bara tala utifrån mig själv, men är det inte konstigt att jag på scenskolan exempelvis kände mig som ett ufo? Jag gick på skolan under upploppen i Husby och att åka från Akalla till Karlaplan och förstå att de här människorna inte har någon som helst aning om vad som händer 30 minuter bort med tunnelbana säger mycket. Det är ändå vi som ska berätta de ”riktiga” berättelserna.

Det tycks finnas en känsla av skuld hos huvudpersonen, över att vara den som det gick bra för?

– Jag ville beskriva klassresan från ett känslomässigt perspektiv. Jag tror att berättarjaget känner skuld eftersom hon vet vad hon lämnar pappan och vännen som dog i.