I ett icke namngivet samhälles utkant lever en grupp kvinnor och barn utan rättigheter under svåra förhållanden. Efter ett nerslaget uppror skickas en av upprorets frontfigurer, Milde, in i ett svart hål för att vetenskapen ska kunna studera vad som händer med människokroppen i mötet med det svarta hålets händelsehorisont. Genom denna sista uppoffring hoppas Milde kunna ställa krav på förbättringar för sina mödrar och systrar i Utkanterna.

Det ligger nära till hands att läsa Balsam Karams prosalyriska debutroman Händelsehorisonten som en dystopi. Själv ser hon den dock inte riktigt som varken dystopi eller framtidsskildring, även om hon kan se dragen.

– Jag upplever att det som sker i boken händer i dag, säger hon.

Balsam Karam pratar om deportationen av papperslösa människor, till exempel afghanska hazarer, som många gånger lever hela sina liv som papperslösa i Iran. Händelsehorisonten, menar hon, handlar till stor del om papperslösa som deporterats.

Och mycket riktigt känns berättelsen om detta rasistiska samhälle, trots futuristiska inslag i form av rymdfärder, kusligt välbekant.

– Att det skrivs mycket dystopier i dag beror nog framförallt på tiden vi lever i och den hopplöshet den har gett upphov till. De sociala rörelsernas förmåga till förändring är vi inte längre så hoppfulla inför, även om jag tror att det är där svaret ligger, hur mycket det kapitalistiska samhället än vill få oss att tro att organisering och motstånd inte tjänar någonting till.

Den omåttligt populära serien The Handmaids Tale har beskrivits som en dystopi för vita kvinnor, men faktum är, menar Balsam Karam, att den mer är en verklighet för många fattiga kvinnor som rasifieras och som till exempel exploateras i surrogatindustrin för att ge västerländska människor barn.

– Det är som om vissa missförhållanden och erfarenheter bara blir synliggjorda om de appliceras på och filtreras genom vita personer, konstaterar hon.

Utkanternas invånare kallas genomgående för ”mödrarna” och ”barnen”. Karam förklarar att det för henne mer var en språklig markör än en realistisk beskrivning av en demografisk uppsättning.

– Det är en läsarmarkör som understryker att kvinnorna är de som till väldigt stor del bär upp samhället. Blicken fokuserar på dem, förklarar hon.

De män som nämns förekommer i periferin, och då ofta i egenskap av medlemmar för majoritetssamhället, för den förtryckande gruppen. Mödrarnas och barnens värld präglas däremot, trots att den är materiellt fattig, av solidaritet och kollektiv omvårdnad, om varandra och om platsen som Balsam Karam säger.

I Karams litterära universum blir moderskap någonting mer än den biologiskt definierade, ganska snäva roll som det är i vårt patriarkala, heteronormativa och kapitalistiska samhälle. Vi pratar om hur denna aspekt av romanen kanske till och med kan läsas som utopisk.

– Utkanterna är materiellt fattigt, men just möjligheten att få vara någonstans som är bortom den vita blicken – ”The White Gaze” som Toni Morrison talar om det – och vad det kan alstra i form av kärlek och solidaritet, det har kommit utifrån en utopisk tanke. Jag har velat tänka på hur det skulle vara om man levde så och vad som skulle gå att skapa utifrån en sådan plats. Det kapitalistiska, patriarkala, vit makt-samhället säger hela tiden åt oss att det inte går att skapa något utan materiella förutsättningar. Och de saker som ”inte går” att skapa blir allt fler till den grad att vi inte längre tror på att det går att skapa förändring. Men vad går att skapa om man lever bortom den blicken?

I romanen skildras hur ett radikalt och revolutionärt medvetande utvecklas hos Utkanternas kvinnor och barn. Upproret, där Milde är en central gestalt, slås dock ner och Milde ser den fatala rymdfärden som det enda sättet att komma ut ur det sadistiska fängelset, få kommunicera med de andra i utkanterna och dessutom kräva utökade rättigheter för dessa.

Är rymdfärden också en illustration av vetenskapens många historiska övergrepp på marginaliserade grupper?

– Så kan man se på det, men jag tycker att Milde är väldigt mycket ett subjekt i det valet. Hon kräver och får vad hon behöver när hon är på rymdbasen. Hon offrar sitt liv för att kunna få saker att hända i Utkanterna och för att kunna skriva till sina mödrar och systrar.

Det politiska innehållet skildrar Karam med ett vackert och lyriskt språk.

– Jag ville besjunga Utkanterna, och det kanske inte hade framgått lika tydligt om jag hade skrivit på ett annat sätt.