Det är inte helt lätt att sammanfatta handlingen i Lina Wolffs nya roman De polyglotta älskarna. Den röda tråden är ett manus till en roman som författaren Max Lamas har skrivit och som via olika slingrande vägar ska komma att förändra livet för flera människor som tillsynes lever i helt olika världar. Småstadsbon Ellinor åker en dag till Stockholm och går på en dejt med den kufiska litteraturkritikern Calisto som råkar ha manuset i sin ägo. Från detta löper trådarna till historien om Max Lamas och den italienska aristokraten Lucrezia och hennes familj som på ett mycket utlämnande sätt figurerar i manuset. Ellinor förstår snabbt Calistos besatthet av det opublicerade manuset, och när han förgriper sig på henne förstår hon snabbt vad som skulle vara en bättre hämnd än att använda sina välutvecklade kunskaper i slagsmål.

Lina Wolff tycker själv att hennes romandebut Bret Easton Ellis och de andra hundarna består av fler trådar än De polyglotta älskarna och att dess huvudperson Alba är som ett solsystem kring vilket de övriga karaktärerna kretsar utan att egentligen hänga ihop sinsemellan. Det är ett sätt att berätta som innebär många möjligheter.

– Man lämnar mycket plats till läsarens egna tolkningar, men man riskerar också att läsaren inte ser något alls. Det är numera en risk jag är beredd att ta, det är så jag vill skriva helt enkelt. Jag vill kunna lita på läsarens goda vilja, att denne fyller i själv.

Titeln till den nya boken härstammar från en dikt som Wolff skrev där just titeln stimulerade hennes nyfikenhet.

– En bok är lite som en avhandling om livet. Man måste vara nyfiken och nyfikenheten är en av de bästa drivkrafterna i skrivandet. Har man en titel som gör en själv nyfiken, ja, då kan man ”forska vidare”.

Varför har då en polyglott älskare blivit en sexuell och amorös drömbild hos romanens Max Lamas, som på många sätt är en typisk så kallad ”kulturman”? Wolff säger att hon själv känner sig lite skeptisk till detta uttryck.

– Jag har inte tänkt på honom som en ”kulturman” när jag skrev, precis som jag inte tänkt på Ellinor som ”okultiverad kvinna”. Men han kan säkert tolkas som förfinad, och falsk. Han drömmer om en helt orealistisk kvinna och skäms för sin fru.

– Han har ett slags inre och mycket olycklig reflex, som gör att han dömer hårt vid första ögonkastet och sen agerar enligt sin impuls. Samtidigt är han medveten om detta och jobbar med det, försöker korrigera sig själv, utan att lyckas särskilt bra.

Tycker du att De polyglotta älskarna skulle kunna beskrivas som metalitterär litteratur?

– Ja det tycker jag. Det är en text som handlar om sig själv och sin egen tillblivelse. En möjlig tolkning är att den bok läsaren håller i handen är den nya versionen av det manus av Max Lamas som har en så central plats i romanen.

Stilistiskt säger sig Wolff vara influerad av latinamerikanska författare. Hon nämner Juan Rulfos Pedro Paramo och Gabriel Garcia Marquez, trots att den senares litteratur enligt henne ibland sväller över alla bräddar lite väl mycket, samt Garcia Lorcas dramatik och poesi som hon beskriver som avskalad men ”brant”. Men bland Lina Wolffs litterära inspirationskällor finns också engelskspråkiga modernister som Virginia Woolf och Djuna Barnes och även Selma Lagerlöf. Den kontroversiella författaren Michel Houellebecq, vars cyniska och enligt mångas uppfattning rasistiska och misogyna böcker spelar en inte obetydlig roll i De polyglotta älskarna, tycker Wolff har ett intressant språk även om man inte sympatiserar med de åsikter som vädras.

De verkliga författare du refererar till i dina böcker är ofta urtypen för manschauvinistiska ”kulturmän” och likaså merparten av dina manliga karaktärer. Kan man säga att du vill klä av den manliga blicken?

– Ja, men jag tror inte att det låter sig göras så enkelt. Det vi kallar den manliga blicken är något mycket komplext och kan inte längre isoleras till ett strikt genusbestämt manligt seende, även om den har sina rötter i en patriarkal tradition. Så jag tror inte att jag kan förändra världen, men jag kan delta i den dialog som jag tror att fiktionen väver över tid.

Det som kallas ”den manliga blicken” är också något som kvinnor internaliserar menar Wolff. Både Ellinor och Lucrezia är väldigt självmedvetna och har en hård blick på sig själva tycker hon. Det är ett mönster som är svårt att bryta men Ellinor lyckas möjligen delvis med det enligt Wolff.

Trots det framträdande inslaget av (könat) våld anser Lina Wolff själv att De polyglotta älskarna genomsyras av en längtan efter närhet, både från kvinnornas sida och från männens.

– De måste navigera igenom alla instinkter, allt kulturellt, alla missförstånd, alla språk, så kanske hittar de varandra. Jag hoppas det. Min granne sa att boken var bland det sorgligaste han läst, men i slutet ”rider de i alla fall bort tillsammans i skymningen”. Så vill jag gärna se det.