Roxane Gay, född 1974, är bästsäljande författare och skribent, doktor i retorik och kommunikation samt lärare i kreativt skrivande.

Hon skriver själv smått ironiskt att hon just nu är ”i ropet” och förklarar sedan med en blandning av ilska och vemod att en stor av hennes ständiga strävanden efter att hela tiden göra mer, att vara mer, kommer sig av att som svart amerikan med haitiska föräldrar vara tvungen att vara briljant där det räcker för vita klasskamrater och kollegor att bara vara bra, och ändå inte slippa viskningarna bakom ryggen om ”inkvotering”.

I Sverige, där hennes essäsamling Bad feminist nu ges ut, är hon dock fortfarande relativt okänd. Förlaget skriver på baksidan av boken att Roxane Gay i denna samling skriver om ”precis vad hon vill” vilket ger sken av att det handlar om en stor spännvidd av olika ämnen. Men i själva verket följer hon en tydlig röd tråd som går igenom flera av de feministiska och antirasistiska debatter som varit aktuella i sociala och traditionella medier de senaste åren. Bad Feminist är en mycket nutidsorienterad textsamling som kommer fungera som en bra sammanfattning när kommande feministgenerationer vill veta hur samtalet fördes kring 10-talet.

Roxane Gay riktar sina skarpa genusglasögon mot såväl populärkulturella fenomen, som artisten Chris Brown och filmskaparen Quentin Tarantino, som mot amerikanska politiker.

Hon diskuterar även den stundtals infekterade frågan om tolkningsföreträde, (det vill säga huruvida den som utsätts för ett förtryck alltid har större rätt att formulera analysen av detsamma), samt våldtäktskultur, fettförakt och svårigheten att som individ vara en ”bra” feminist.

Tonen, humorn och det tillgängliga tilltalet påminner en hel del om den brittiska feministen Caitlin Moran, men all övrig jämförelse mellan dessa två skulle vara orättvis mot Roxane Gay eftersom tillgängligheten i Morans fall slår över i grova förenklingar, vilket den aldrig gör hos Gay. Faktum är att hon på ett ställe polemiserar just mot Morans eurocentriska blick, som får henne att närmast i förbifarten fördöma slöjor som entydigt förtryckande.

I samlingsvolymens format känns dock även Roxane Gays texter efter ett tag relativt oinspirerande. De lyfter inte bortom att vara (visserligen begåvade) kåserier och går inte in på djupet eller utmanar. Det ämne som givit bokens dess titel: tendensen att fokusera på om enskilda kvinnor är ”bra” feminister eller inte, slarvas också det delvis bort. Roxane Gays kritik av detta fenomen är högst relevant men hon stannar vid att konstatera att hon hellre är en ”dålig” feminist än ingen feminist alls.

En sådan slutsats riskerar, om den inte problematiseras, att försvåra ett inomfeministiskt samtal om mer eller mindre effektiva strategier. En feminism, vars långsiktiga mål är att störta patriarkatet (vilket det rimligtvis borde vara), måste kunna debattera bra och mindre bra praktiker utan att för den skull tala om bra och dåliga feminister.

Men även om Bad Feminist som helhet alltså inte erbjuder särskilt mycket nya perspektiv är det lätt att se hur texterna var för sig, som kolumner och krönikor, fungerar ypperligt som smarta, ofta mycket roliga samtidsspaningar från en skicklig skribent.