Den sociala och ideologiska massaker som sakta men säkert begås i trogen kammarspelstradition ger oss ett rum, fyra lysande skådespelare, flera relationer och nivåer av makt. Det som ska handla om att lösa en barnslig konflikt blir snart en vuxen sandlådelek av statusspel, härskartekniker och låsta positioner. Som en lök skalas de sammanhang som knyter oss människor samman, och drar oss isär, bort. Först klass. Social, ekonomisk, kulturell. Sedan kön. Sist ideal. Dessa höga tankar som vi intalar oss säger någonting om vilka vi är, när de egentligen säger vad vi skulle vilja vara om vi inte vore så bestialiskt högfärdiga, fördömande, egoistiska, banala.

Kvar står fyra människor och en värld i spillror. ”Detta är den värsta dagen i mitt liv” upprepar karaktärerna en efter annan. Men jag, som beskådat deras blottade patetik undrar om inte varje dag är sådan. Bara att de annars inte stannar upp och lyssnar till det.

Gång på gång försöker än det ena än det andra paret avsluta det uppenbarligen destruktiva mötet. Gång på gång hindras de av konventionen; en telefon ringer och det ju oartigt att gå mitt i ett samtal, en granne kikar nyfiket i dörrspringan och man blottar ju inte sin byk offentligt, en fredspipa erbjuds i form av 18 år gammal whiskey och vilken civiliserad människa tackar nej till det?

Kameran visar obönhörligt att vad som sägs i slutändan är tomt på innehåll. Kropparnas sanning är däremot ovedersäglig. Likt en spya mitt på det prydligt arrangerade konstkatalogbordet ligger västvärldens värderingar och stinker i grannlåten. Vad vi kan göra är att skratta åt eländet. För det gör vi. Det var inte för inte som både Foster och Winslet var Golden Globe nominerade för bästa skådespelerska i en komedi. För det är riktigt, riktigt roligt och riktigt, riktigt bra. Men som all bra komik så fastnar skrattet i halsen. Det hände i en chic Brooklynlägenhet, men skulle kunna hända i en chic Södermalmslägenhet likaväl. När lagren av kulturell fernissa spolats av återstår en avgrund mellan värderingar och verklighet, kärlek och rädsla. Massakerns verkliga offer är vår västerländska självbild och våra desperata försök att intala oss att ansvaret ligger på någon annans axlar.