I denna Cannesprisade generationsberättelse är det privata politiskt så till den grad att det, i alla fall för en utomstående svensk filmskribent, inte tycks finnas något privat alls. Men det är kanske ofrånkomligt i en vardag där endast ett nu är säkert. Ett nu där varje framtid blir oförutsägbar, i ett samtida Tchad där det pågått oroligheter i 40 år.

Här lär vi känna Adam, en 53-årig hotellsimbassängsvakt som utför sina sysslor med engagerad pliktkänsla och passion. I Adams värld av simlektioner för lyxhotellets gästers barn och fläckfria vita uniformer finns inte omvärldens turbulens. Tills den dag även lyxhotellets stabilitet hotas.

Nära och noggrant följer kameran Adam i en vardag märkt av förändring. Han ser sin arbetsplats förändras, men också sin egen position som far och anställd. Filmens andra karaktärer, hans kollegor, hans son, hans fru, går in och ut ur kameran som stilla fixerar Adam. Som om ville den säga: se noga, för snart är hans liv slut. Snart är det över.

Istället gör Adam en manöver som får oanade konsekvenser; han är ju trots allt bara en spelare på ett större bräde.

Harouns film är bitvis andlöst vacker, bitvis känslosam men hela tiden poetiskt betraktande. Mer än en betraktelse över krig, för av det ser vi lite, är det en betraktelse över hur mänskliga relationer ställs på sin spets under krigets villkor. Med sin mänsklighet och nedtonade, nästan förenklande, dramaturgi är filmen lätt att greppa. Samtidigt upplever jag att dess iver att inte döma och stilla betrakta skapar en distans som gör att jag ändå inte riktigt berörs.

Men precis som det i En man som skriker inte finns någon som skriker, så kan även det avskalade ibland avtäcka ett tankefrö som växer och slår rot, långt efter att ridån gått ner.