I december 2010 överväldigade hashtaggen prataomdet, skapad av journalisten Johanna Koljonen, på twitter med tusentals inlägg som följdes av debattartiklar och bloggposter. På ynka 140 tecken – vilket är fem tecken längre än den här meningen –redogörs för sexuella övergrepp, skam, skuld, okunskap och sorg.

I början på februari i år exploderade twitter igen och nu är det hashtaggen homoriot som berör. Inom hashtaggen beskrivs erfarenheter av fördomar, kränkningar och övergrepp som homo-, bi-, trans- och queerpersoner möter.

Robert Jacobsson, sexolog och sexualrådgivare i radioprogrammet Ligga med P3, startade hashtaggen som nu har över 11 000 tweets.

– Om jag ska vara cynisk tänker jag väl att jag bara utnyttjar att jag jobbar inom media och kan vara ett ansikte utåt. Jag tog en hbtq-messiah-roll, säger han.

– Jag tycker att mediapersonligheter och personer som har potential att påverka inte tar sitt ansvar. Varför ska man annars jobba inom media om inte för att driva något, är det bara kändiskåthet?

För honom personligen betyder det mycket att så många delar med sig av sina erfarenheter på homoriot.

– Jag känner så här att äntligen, jag är inte ensam om att vilja se problemen och ta tag i dem! Jag har blivit väldigt rörd, sorgsen och glad, haft väldiga känslostormar.

Bemötandet som han och homoriot under februari fått från övrig media är han inte helt nöjd med, även om han fått ett stort gensvar.

– När jag ser tillbaka på intervjuerna jag gjort under februari ser jag att man antingen placeras in i ett fack som gnällig eller ett offer.

– Direkt när man visar att det finns ett offer visar man också att det finns en förövare. Och när man ska ställa någon mot väggen som förövare verkar det läbbigt, och man vill förminska problemet. Frågeställningen i SVT:s Debatt var till exempel ”Gnälligt om homohat på twitter?”. Malou i TV4 förringade mig när jag berättade om glåpord och trakasserier, ”vissa är mindre och mera känsliga”, berättar han.

Robert Jacobssons förhoppning är att homoriot och de andra hashtaggarna som uppkommit i dess fotspår –som polyriot och transriot –ska leda till en samhällsförändring.

– Media måste skriva om hbtq-personers vardag mer än en gång om året. Heterosexuella bör ta ett extremt mycket större ansvar och sluta att kränka människor.

Robert Jacobssons mål är även att påverka politiskt.

– Politiker har ett extremt stort ansvar att gripa in. En gång om året, under Pride, sitter alla partirepresentanter där och lovar guld och gröna skogar. Men det vi behöver är konkreta åtgärder, som att utforma empatiövningar för heterosexuella, satsa på arbete inom frågor som svårigheter för flatpar som vill skaffa barn, arbeta mot tvångssteriliseringarna, mot nedskärningar på hiv-preventionspengar för män som har sex med män.

– När vi blev många blev vi starkare. Tillsammans måste vi driva på mot politikerna och visa att så här ser vår vardag ut.

”Berättelserna skickar politiska signaler” 

Terapeuten Eva Hansson vill se mer stöd för hbtq-personer. 

Eva Hansson är terapeut och kurator och hade arbetat på RFSL Stockholms mottagning för hbt-personer i sex år, när den 2011 lades ner. Anledningen var minskade och omriktade bidrag från bland annat stat och landsting, som nu prioriterar projekt framför verksamheter. Mottagningen hade då funnits i 25 år. Eva Hansson har själv inte läst hashtaggarna homoriot, polyriot och transriot, men har hört talas om dem.

– Det är positivt att berättelserna kommer fram. Det finns fortfarande en stark bi-, homo- och transfobi i samhället. Man tar sig makt över andra och kränker andra genom att säga att du är si eller du är så.

Att andra delar med sig av sina erfarenheter har stor betydelse för personer som råkat ut för liknande händelser.

– Man kan tro att man blir utsatt för att man själv gjort något fel, man gör sig på ett omedvetet plan själv skyldig. På så sätt vänder man homofobin från omvärlden in mot sig själv. Andras berättelser kan hjälpa så att man inte hamnar i en offerroll.

Flödet av vittnesmål har, förutom en betydelse för individerna, även en politisk innebörd, menar Eva Hansson.

– Vi vet att hbtq-personer har sämre psykiskt välbefinnande än andra. Forskningen visar att stöd till de här personerna är mycket viktigt, både för att höja det psykiska välbefinnandet och för att stödja hiv-preventionen. Alla dessa berättelser skickar politiska signaler om att det behövs mer stöd. Inte mindre.