Dagen innan den första stora demonstrationen på Tahrir, den 24 januari 2011, hade Amr Salamas film Asma’a premiär i Kairo. Filmen bygger på en verklig händelse om en hiv-positiv kvinna som döljer det för sin omgivning, till och med för sin egen dotter. När hon ska genomgå en enkel operation vägrar läkarna genomföra den. Fram träder en bild av ett samhälle där hiv är djupt stigmatiserat.

– Det är en historia om kärlek, mod och att riva barriärer i samhället och inom sig själv, säger Amr Salama.

Asma’a är Salamas andra film. Efter den har han varit medregissör av dokumentärfilmen Tahrir 2011 – the Good, the Bad and the Politician som bland annat prisats på fjolårets filmfestival i Venedig.

Salamas kollega och vän Mohamed Diabs debutfilm Cairo 678 kom också ut i början av förra året. Han har tidigare skrivit manus till flera framgångsrika egyptiska filmer som El geriza (The island) och Badal faqed (The replacement), men detta är hans regidebut. Cairo 678 handlar om tre kvinnor som förenas i sin kamp mot sexuella trakasserier.

Trots att frågorna som filmerna behandlar är känsliga i Egypten så lyckades de få dem igenom censuren.

– För att få ut en film om ett kontroversiellt ämne under Mubarak var man tvungen att följa vissa regler. Mubaraks namn fick inte nämnas, om man hade en ond polis så måste det finnas en god polis och så vidare, berättar Mohamed Diab.

– Man måste förstå hur man ska angripa systemet och få in ett politiskt budskap i manuset på ett sätt som kringgår censuren.

– Däremot var det väldigt svårt att hitta skådespelare som ville spela de trakasserade kvinnorna. Det är ett så starkt tabu.

Det är väldigt ovanligt att trakasserier polisanmäls eller att kvinnorna berättar för sina familjer, inte ens för sina mödrar, säger Mohamed Diab.

– Ingen kvinna i min familj har någonsin berättat att de har trakasserats, men jag vet att det händer hela tiden, säkert så ofta som varje vecka. Men det är en del av vårt arv och sättet vi ser på kvinnor, istället för att lägga skulden på mannen så pekas det finger åt kvinnan.

Ibland tvekade han om det verkligen var så illa som han påstår i filmen.

– Men en dag filmade vi en scen i en stor folksamling. Helt plötsligt kom en grupp med okända män och började angripa en av de kvinnliga skådespelarna så illa att hon nästan dog. Då försvann alla tvivel.

Egypten har efter Jordanien flest hedersrelaterade brott i världen, enligt Amr Salama som håller på att skriva ett manus om hedersmord.

– Att lägga skulden på offret är något som präglar hela samhället. När man är för rädd för samhället och auktoriteten så lägger man lätt skulden på offret. Samma sak gäller demonstranter som misshandlats eller gripits. ”Varför gick du till Tahrir” eller ”om du hade hållit tyst så hade du inte råkat illa ut” säger upprörda släktingar.

Som för många andra egyptier blev händelserna vid Tahrir direkt avgörande för deras framtid. Istället för att fortsätta med spelfilm har båda nu blivit aktivister.

– Allting går så fort nu och spelfilm är ett långsamt medium. Det tar ju flera år att göra en film, vem vet hur Egypten ser ut om några år eller några månader, säger Mohamed Diab.

– Vi jobbar nu med att få igång oberoende medier istället, både starta egna och infiltrera de etablerade kanalerna.

Amr Salama berättar om en rörelse som kallas Lögnare, som försöker exponera övergångsregeringens lögner. Regimen har fortfarande visst stöd bland framför allt fattiga egyptier på landsbygden som får sina nyheter från den statskontrollerade televisionen.

– Aktivisterna har ett tältläger utanför statstelevisionen och projicerar filmer på byggnaden för att visa regimens lögner och brutalitet.

– När vi gjorde våra filmer hade vi ju ingen aning om att revolutionen var så nära, säger Mohamed Diab. Men temat i våra filmer är ”att bryta tystnaden” och man kan säga att hela revolutionen har samma tema. Det var en allmän känsla i Egypten.

På 1940- och 50-talet var Egypten ett av världens ledande filmländer. Det gjordes upp till hundra filmer om året och skådespelare fick bättre betalt i Kairo än i Hollywood. Under diktaturen minskade det drastiskt. För några år sedan gjordes bara 5–6 filmer om året. Men nu kommer en ny våg av filmare som når ut med hjälp av internet, billiga datorer och digitalkameror.

– Jag tror att Egypten kommer att bli det nya Mexiko. Vi har många duktiga unga filmare och en oerhört spännande situation att hämta historier ifrån. Allt fler egyptiska filmer kommer ut på festivaler och regissörerna kommer att plockas upp av Hollywood.

Men Mohamed och Amr själva har lagt långfilmsplanerna på hyllan ett tag.

– Nu lägger vi allt krut på att fortsätta revolutionen. Jag tror att många var väldigt naiva för ett år sedan och trodde att vi hade vunnit, men nu inser vi att kampen bara har börjat. Det finns ingen manual för en revolution, säger Mohamed Diab. Vi måste skapa den.

– Vi har inte tid att skriva manus, vi har fullt upp med att skriva historia, fyller Amr Salama i.