Med en burkinsk pappa och svensk mamma växte Theresa upp växelvis i Burkina Faso och på Öland. Arbetet med filmen tog Theresa tillbaka till barndomens Ouagadougou.

– Jag minns det röda dammet, alla mopeder och hur skolan ibland kunde kännas som ett fängelse där klasskamraterna var de enda som betydde något, säger hon.

Den delade uppväxten har satt sina spår.

– Jag har alltid lätt att komma in i olika sammanhang och är nyfiken på nya människor, något som är en bra tillgång som dokumentärfilmare. Samtidigt har jag ofta känt mig som undantaget, som att jag inte riktigt hör hemma någonstans. Och jag har varit väldigt rastlös.

Theresa fann paradoxalt nog ett lugn i att ständigt vara på väg någonstans.

– Jag kände mig trygg så fort jag visste när nästa resa skulle ske. Det är först nu när jag har en egen familj som jag kan känna mig lugn med att vara på samma plats en längre tid.

Ungdomens rastlöshet och reslust förde Theresa till USA där hon hankade sig fram i filmbranschen några år innan hon kom in på en experimentell filmutbildning på The New School i New York. Filmstudierna fortsatte sedan på Dramatiska institutets prestigefyllda utbildning i Stockholm.

Det var med examensfilmen Taxi Sister – om en kvinnlig senegalesisk taxiförare som brottas med samhällets ingrodda könsroller – som filmkarriären tog fart. Theresa fick ett jobb som producent för SVT-serien Två på resa som spelades in i bland annat Ghana, Serbien och Indonesien.

– Det var en superkul men jätteintensiv period. Efter att ha rest runt och jobbat i flera år ville jag ta det lite lugnare och fokusera på ett projekt.

En vän i Ouagadougou som sett Taxi Sister tipsade om en bilmekanikerskola som endast var för tjejer.

– Jag kände direkt att det vara en spännande plats att filma på.

Att det blev ännu en film om kvinnor i ett manligt yrke var något av en slump. Men Theresa har länge intresserats av samhällets könsroller och påtvingade identiteter.

– Det finns vissa förväntningar om hur en kvinna ska vara, så väl i Burkina Faso som i Sverige. Men alla människor är komplexa, det ryms många olika personer inom en individ.

På bilmekanikerskolan gick tjejer som hade haft en strulig bakgrund präglad av bland annat utanförskap, tonårsgraviditeter eller kriminalitet. När Theresa presenterade filmidén för en av klasserna möttes hon först av skepsis, men när hon väl vunnit tjejernas tillit så öppnade de sig.

– Det var en jättefin grupp som byggde på en särskild och inkluderande vänskap. Även om de var en brokig skara fick alla vara som de är.

I filmen får vi följa tjejerna under deras sista år av utbildningen – tiden innan klivet in i vuxenvärlden.

– Det har gjorts många ”coming of age”-filmer där huvudpersonen lär sig att vägen till framgång är att jobba hårt och prestera. Speciellt som tjej förväntas man vara duktig hela tiden, säger Theresa, som istället ville fånga en annan sida i tjejernas utveckling.

– Jag ville även visa när de hänger och slappar. Jag fascineras av de här mellanrummen när man bara är tillsammans i nuet.

Samtidigt som filmen spelades in skakades Burkina Faso av massdemonstrationer och våldsamma kravaller. Folket gjorde uppror mot landets auktoritära president Blaise Compaoré som efter 27 års styre tvingades lämna ifrån sig makten år 2014.

Landets unga generation fick för första gången chansen att välja en president utan att på förhand veta vem vinnaren skulle vara.

– Det fanns en sorts skörhet i luften hela tiden, både i tjejernas liv och i hela landet.

I filmen utspelar sig dock politiken i bakgrunden genom nyheter i radion eller på tv och valkampanjande på gatorna.

– Jag hade lätt kunnat göra en revolutionsfilm, men mitt fokus var hela tiden på tjejerna. Precis som många andra tonåringar hade de mer bekymmer med skolan och vännerna än åsikter om revolutionen. Jag ville inte trycka på dem politiken eller framställa det som deras kamp.

Hur demokratiseringsprocessen påverkar framtidsutsikterna för unga burkinier återstår att se.

– Förhoppningen är att pengarna i landet sprids ut mer och att det blir fler och bättre jobb, säger Theresa.

Från att under 1980-talet ha varit fattigt men relativt jämlikt land under ledning av socialisten Thomas Sankara, känd som ”Afrikas Che Guevara”, plågas Burkina Faso i dag av en arbetslöshet på över 50 procent och växande klyftor mellan en liten grupp rika och en fattig majoritet.

– Trots polariseringen och den dramatiska politiska utvecklingen har jag alltid känt mig trygg i Burkina. Det är ett lugnt land med få vapen. Men det finns en stor osäkerhet inför framtiden.

Ouaga Girls hade premiär på Göteborgs filmfestival i slutet av januari, som en del av festivalens dokumentärfilmstävling, där alla filmens visningar var slutsålda.

– Vi var nästan lite förvånade över att intresset var så stort. Men jag tror att det kan ha göra med allt som händer i världen nu, folk törstar efter annorlunda och hoppingivande filmer.

Och i veckan visades filmen för första gången på hemmaplan i Ouagadougou under Afrikas främsta filmfestival, Fespaco.

– Det var fantastiskt roligt! Jag har gått på Fespaco sedan jag var liten. Det är en speciell filmfestival, många av visningar är gratis och det är ett stort evenemang som hela stan är involverade i.

Premiärvisningen av Ouaga Girls var i en salong som tar 1 500 personer.

– Det var magiskt. Jag älskar när folk vågar skratta och reagera högt. Den enda invändningen en av tjejerna i filmen hade var att den borde varit längre.